Utan dina tassande tassar mot parketten kan mitt hjärta inte slå ordentligt.

Sommarlovet Foto Emily Dahl-0105

Sommarlovet Foto Emily Dahl-0109

Sommarlovet Foto Emily Dahl-9979

Sommarlovet Foto Emily Dahl-9983

Sommarlovet Foto Emily Dahl-9949

Det här skulle bli en berättelse om solnedgångar, kreativt skrivande, loppisjakter och långa simturer, frukost på bryggan och utflykter till nya platser. Men det har blivit väldigt lite sådant den här veckan i skärgården. Istället har det blivit ångest och panik, ilfärder i 150 genom Småland mitt i natten med en hyperventilerande liten hund i knäet, och väntanväntanväntan.

Arthur var dålig redan innan vi åkte, men inte mer än vanligt och aldrig så pass att det inte var något jag trodde skulle ordna upp sig inom en dag eller två. Och väl här var han så lycklig. Ja, ärligt talat var han mer till freds med livet än jag någonsin sett honom förut, i hela hans liv. “Nu kan han dö lycklig” skrattade jag när jag såg hur han greppade sin blå badleksak och sprang med den bestämt och saligt ned mot stranden om morgornarna; hur han dök i vattnet med ett tjut och kom springandes igen och igen och bad oss kasta på nytt. Men det var varmt och det var mycket sömn och en dag ville han plötsligt inte ha sin mat. Han som alltid varit ett extremt matvrak, när han vägrar maten vet man att det är något allvarligt. Till slut lyckades jag truga i honom mat genom att låta honom ligga i mitt knä, och låta honom äta en foderkula i taget ur min hand. Så jag tänkte “kanske är det värmen, eller brunnsvattnet?”

Vi testade allt, bytte mat, lät honom fasta, gav bara köpevatten. Inget fungerade. Och så en kväll så gick vi vår lilla kvällspromenad, Arthur hade precis ätit lite middag ur min hand, och vi max 10 meter fram och tillbaks. Så när vi kom upp på altanen så gav han ifrån sig ett hulkande, all mat kom upp igen, och sedan föll han ihop okontaktbar. Jag försökte lyfta upp honom, men då skrek han av smärta och jag tänkte “huggormsbett!” och slet upp mobilen ur fickan och ringde distriktsvet. Knappt tre minuter hade gått när vi satt i bilen på väg; Arthur ett lealöst bylte i min famn. Väl framme fick han dropp och morfin, och lades på en värmefilt för att komma upp från sin chocktemperatur på 36 grader (en frisk hund ska ligga mellan 38 och 39). Hans puls var så låg. När veterinären stabiliserat honom sa han att vi skulle åka hem och bädda ned Artie med varmvattenflaskor, och ta pulsen var trettionde minut. Om puls och temp hölls stabil skulle han förhoppningsvis piggna till under natten. Om inte var det djursjukhuset en timme och femton minuter bort som gällde.
Vi hann knappt hem innan han droppat till 37 grader igen, och hans tandkött var iskallt och vitt. Men veterinären sa “härda ut, det kan ännu vända”. Jag gav det en timme till, och när hans puls låg på 50 slag i minuten så gav jag upp och vi sprang med vårt Artie-bylte till bilen, varmvattenflaskor och allt. Sedan körde vi. Jag minns väldigt lite av det, för jag satt bara och pratade med och sjöng för Artie samtidigt som jag försökte räkna hans hjärtslag. Jag var övertygad om att han inte skulle klara sig, det fanns så lite liv kvar. Men när vi svängde in på parkeringen så gruset yrde i mörkret så hade byltet en svag puls, och våt nos, och när jourveterinären bar iväg med Artie var han helt stilla och lugn. Som om han visste lite grann att det var nu det gällde, att vara snäll och medgörlig. Vi åt middag från MacDonalds på en nedsläckt parkering norr om Kalmar klockan två på natten efteråt, i tystnad.

Jag kunde inte sova av rädsla för att de skulle ringa och säga att han var borta, jag kunde inte hålla mig vaken heller. På eftermiddagen den andra dagen ringde de och berättade att Arthur fått en inflammation i levern och att den var illa skadad. De har inte kunnat säga vad inflammationen beror på; alger i havet, råttgift, något kroniskt, något medfött. Det är svårt med leverskador på hund, har de sagt, för symptomen är så diffusa att de kan peka på vad som helst. Han var skör, men stabil.

På den tredje dagen fick vi komma och hämta honom. Då hade jag först gråtit, sedan sovit, sedan vågat hoppas, i sjuttiotvå timmar. När han kom ut från utskrivningsrummet på mottagningen dansade han fram, som han alltid gör, fast mindre och svagare. Men vid liv. Han är fortfarande inte frisk, utan går på mediciner och särkilt foder och ska på återbesök hemma i Stockholm. Jag bryr mig egentligen inte ens om att semestern blev mer bilfärd och panik än bad och äventyr – huvudsaken är att våra lilla familj är intakt. Nu är det vi tre igen, och jag längtar faktiskt hem. Mer än någonsin.

Puss!

Emily