Tio år senare, nyfödd.

selfie-1
Foto taget med Canon 5d mark IV, objektiv Canon EF 70-200mm f/2.8L IS

Det sägs att kroppen byter ut ungefär tio procent av alla dess celler varje år. I praktiken innebär det att vi var tionde år blir helt nya, att varje cell är “ny” just då. Även om det kanske inte är en bokstavlig sanning så har jag alltid tyckt så mycket om den tanken. För även om vi lätt drivs av att vilja “nystarta” och börja om varenda måndag, varenda ny säsong eller varje nyår, så är det just var tionde år som vi blir nya på riktigt. Nu har jag alltså funnits i tre uppsättningar av mig själv, under mitt livs gång. Och det är lite mer än tio år sedan jag flyttade till Stockholm. Lite mer än tio år sedan jag startade den här bloggen. Ni hör ju själva. Katarsis har aldrig känt med greppbart, som om jag tryckt på “Reset”-knappen på livet. Så känns det också, eftersom så mycket har hänt och jag har blivit någon ny, någon annan.

Det känns helt okej.

Efter lite mer än en månad är jag tillbaks här, och jag känner verkligen att jag är mitt i en fas av perspektiv och förändring. Både inuti mig själv, och i livet – och i jobbet. Jag ser fram emot att dela detta med er, och framför allt att skriva mer om fotografi här. Det är verkligen min sanna passion i livet, något jag längtar efter varje dag och som jag älskar att få arbeta med. En person sa nyligen till mig att hen läst en bok om varför vår generation alltid är så missnöjd med sin arbetssituation, och vad som driver oss att alltid leta nytt och bättre jobb. “För ingen gillar väl sitt jobb?” sa hen. “Jag gör det!” sa jag. “Jag ÄLSKAR mitt jobb.” Så är det, och det är också det som hållit mig över ytan det senaste året. Det som håller mig frisk mentalt, liksom. Ibland tänker jag att fotografi är som en besatthet eller en drog för mig. En drog som gör mig normal, balanserad. För när alla andra stressar upp sig över jobbet, så blir jag lugn och fokuserad. Allt annat kan falla i ruiner omkring mig, men så länge jag har mitt skapande att kanalisera allting in i, så är det nästan som att varje arbetsdag är meditation. Det är svårt att förklara, men jag vet att så länge jag får fortsätta göra detta det bästa jag vet i livet, så kommer jag alltid känna mig trygg. Kanske är det så för oss extroverta-introverta personer – vi som kan “tända den sociala lampan” när det krävs av oss och skapa en riktigt bra show, men som efteråt är så emotionellt och mentalt utmattade att allt vi vill är att få stänga in oss för all framtid, med vår kreativitet och våra tankar. Så länge jag får gå in i studion, stänga dörren och sätta på min musik, så är allting okej. Oavsett vad som händer.

Nu vill jag fokusera på att utvecklas kreativt, och i takt med det utveckla mitt övriga mående och mig själv. Få struktur och rutin och lasersikte på allt det som får mig att må bra i livet. Bloggen kommer att slutgiltigt skifta dit den varit på väg ett långt tag nu, bort från det helt igenom dagsboksbetonade och mot det helt fotocentrerade. Självklart kommer den att fortsätta vara min, och präglas av vem jag är. Men precis som jag är ny, så är bloggen det också. Den speglar den jag blivit under tio års tid. Från barn till vuxen, från student till lärare. Det låter kanske pretto (och givetvis är jag aldrig aldrig fullärd, det blir man aldrig), men jag tror att ni förstår hur jag menar. Jag hoppas ni kommer tycka det är bra och spännande, och att vi ska kunna fortsätta ha ett stort utbyte av varann här inne tillsammans. För ÅH så jag tycker om er allihop!

Tack för att ni finns, för allt fint ni skrivit och för att ni respekterar att jag inte alltid kan berätta allt. Nu kör vi!

Puss och kram

Emily