Stockholm, låt mig måla om dig igen. Vått i vått, så färgerna flyter ihop sådär som du tycker om.

Det finns en tanke som jag alltid bär med mig. Det är den om staden som en akvarellmålning, en sådan där man målat vått i vått så att färgerna blandas och flyter samman. Jag tänker ofta på den där målningen, min värld, min stan. Hur den skiftar under mina fötter, ibland drar sig undan kall och karg för att i nästa stund bölja – och blomstrande, explosiv breda ut sig framför mig, med ett inbjudande leende. Staden i mina drömmar, som Orup sjöng om för mig på mitt livs första kassettband, staden min ungdomshjälte Doktor Glas vandrade genom varje het sommardag i mina tankar. Alltings mitt, och slutdestination.

Låt mig förklara.


Jag har bott i Stockholm i elva år i år. Det är en fruktansvärt lång tid, och samtidigt nästan ingen tid alls. Men oavsett hur tiden känns, har jag levt så många liv i den här staden. Jag har vuxit och förändrats, gått från upproriskt barn till stark och orädd vuxen. Varje dag har jag rört mig längst stadens gator – ibland stampandes i ilska, andra dagar gråtandes med andan i halsen, ofta skrattandes, leendes, dansandes. Och Stockholm har varit min teater, min kuliss och min scen att kliva in och ut från. Jag har varit konststudent i Årstaberg, jag har varit akademiker på Kungsholmen, jag har varit hatad i Vasastan och älskats vid Skanstull. Fått mitt hjärta krossat vid Mariatorget och lagat det igen i Stureby. Och för varje ny årstid har Stockholm stått där, som en vän, min akvarellmålning, och låtit tiden måla över en plats – gett den ny betydelse. I dag passerar jag hörnet där jag fick mitt hjärta krossat, och jag minns det knappt. Nu ligger där en trendig hawaiiansk restaurang, och gatstenarna där jag en gång föll på knä av sorg har grustats, saltats och sopats rena många gånger om sedan dess. Och så är hela staden, i konstant förändring.


När jag var liten hade mina släktingar en lägenhet på Drottninggatan, ett par våningar ovanför tygbutiken Sidencarlson. Om somrarna när det var vattenfestival fick vi låna den ibland, och att bo där på Drottninggatan är mina första minnen av Stockholm. Drottninggatans svartvita gågatsplattor uppifrån, myllret av folk och så betonglejonen som jag, min bror och våra kusiner allt som oftast klättrade upp på så att pappa skulle kunna fotografera oss. Hur vi hängde om halsarna på de där lejonen, gjorde miner och puttades. Det är mitt första minne av mitt hem.


Sedan dess har Drottninggatan fått andra betydelser, akvarellmålningen har fått många nya lager och färger. Det är en gata jag alltid älskat att promenera längs under tidiga sommarmorgnar, då den nästan gett ifrån sig suckar ifrån kontinenten. Samtidigt en plats jag tagit omvägar för att slippa under rusningstid, då trycket från turister och flanerande barnvagnshorder sinkat min framfart från ett möte till ett annat. Det är en gata där jag kysst den jag älskar, gått arm i arm med min bästa vän och där jag så sent som för ett par dagar sedan strosade med ögonen fulla av shoppingsug och habegär. En vardaglig gata, stadens halspulsåder, hjärtat i akvarellmålningen som är Stockholms stad – och på många vis epicenter i mitt liv här.


I går fick min målning nya färger, nya lager. Att se min barndoms betonglejon ligga omkullkastade som fallna hjältar längs en gata så sargad av ilska, sorg och brutalitet, det har skakat mig i grunden. Något i min målning har gått sönder, det är ett hål i det tjocka, fiberrika pappret. Men ljus ska skina där igenom. Och ingen, oavsett skäl, ska hindra mig eller oss från att leva våra liv här. Jag ser fram emot att promenera Drottninggatan fram tidiga morgnar i sommar. Jag ska insupa den tveksamma lukten av avgaser, som blandas med nybakat bröd, varmkorv och MacDonaldsos, och sopor och de blomstrande gårdarna vid Centralbadet. Den udda, skeva, fulsnygga och egensinniga doften som är Stockholms innerstad. Jag ska gå där med trygghet i bröstet, och måla nya lager akvarell. De ska vara i blixtrande, skira färger av vemod, kärlek, lugn och heder till dem som inte får gå där bredvid mig. Jag ska gå där och jag ska möta blickarna hos dem jag passerar, och vi ska nicka till varandra inte i rädsla och misstänksamhet, utan i samförstånd och gemensam respekt. Vi ska vara ett folk i från hela världen, så som det Stockholm jag vet och känner är.


Det fina med en akvarellmålning är att varje lager är så skirt att det där under lyser igenom, även när det målas över. Därför ska vi ska ge Drottninggatan livet åter, vi ska fylla den med ljus igen; resa betonglejonen och klänga kring deras halsar, vila pannorna mot deras svala ryggar och minnas, aldrig glömma. Måla över med tunna penseldrag, färgade av ljus och kärlek.