Oförmågan att någonsin acceptera att månen är ett faktum.

21 March 2013 · by Emily Dahl · in ,

Idag är det världspoesidagen. När jag var yngre läste jag otroligt mycket poesi, och skrev ännu mer, för det måste man väl nästan när allting är trasigt inom en? Ekelöf och Anyuru är mina favoriter, tror jag. Hur som helst, idag vill jag visa er en av de finaste dikterna jag vet. Sorlig som tusan men otroligt vacker, tycker jag. Den heter “Elegi över en död labrador”, och är skriven av Lars Gustafsson.

IMG_3195
Här kan det finnas, mitt i sommaren,
några dagar när det plötsligt är höst.
Koltrastarna i träden får en skarpare ton.
Stenarna står mycket bestämda ute i vattnet.
De vet någonting. De har alltid vetat det.
Vi vet det också, och tycker inte om det.

IMG_1197
På hemvägen, i båten, just sådana kvällar,
kunde du stå blickstilla i fören, samlad,
och pejla de dofter som kom över vattnet.
Du läste kvällen, den svaga strimman av rök
från en villatomt, en pannkaka som gräddades
tre kilometer härifrån, en grävling
som i samma skymning stod någonstans
och vädrade på samma sätt.

blommor
Vår vänskap
var naturligtvis en kompromiss; vi levde
tillsammans i två världar: min,
mest bokstäver, en text som går genom livet,
din mest dofter. Du hade kunskaper
som jag skulle offrat mycket för att ha:
förmågan att låta en känsla, iver, hat eller kärlek,
löpa som en våg genom hela kroppen,
från nos till svansspets, oförmågan
att någonsin acceptera att månen är ett faktum.
Vid fullmåne klagade du alltid högt emot den.

Eka.
Du var en bättre gnostiker än jag. Och levde
följaktligen ständigt i paradiset.
Du hade en vana att fånga fjärilar, i språnget,
och mumsa upp dem, som några fann frånstötande.
Jag tyckte alltid om det. Varför
kunde jag inte ta lärdom? Och dörrar!
Inför stängda dörrar lade du dig ner och sov,
säker på att förr eller senare måste den komma,
som skulle öppna dörren. Du hade rätt.

IMG_9421
Jag hade fel. Jag frågar mig nu, när denna
långa stumma vänskap är förbi för alltid,
om det möjligtvis fanns något jag kunde
som imponerade på dig. Din fasta övertygelse
om att det var jag som framkallade åskvädren
räknas inte. Det var ett misstag. Jag tror
att min trosvisshet om att bollen fanns,
också när den låg bakom soffan,
på något sätt gav dig en aning om min värld.

IMG_1439
I min värld fanns det mesta dolt bakom
något annat. Jag kallade dig ”hund”.
Jag undrar mycket om du uppfattade mig
som en större, mera bullersam ”hund”,
eller som något annat, för alltid okänt,
som är vad det är, existerar i den egenskap
i vilken det existerar, en vissling
genom den nattliga parken som man vant sig
att återvända till utan att egentligen veta
vad det är man återvänder till. Om dig,
och vem du var, visste jag inte mera.

IMG_1264
Man kunde säga, från denna mera objektiva
ståndpunkt: Vi var två organismer. Två
av dessa ställen, där universum slår knut
på sig självt, kortvariga, komplexa strukturer
av äggviteämnen, som måste komplicera sig
alltmer för att överleva, tills alltsammans
brister och blir enkelt igen, knuten
upplöst, gåtan borta. Du var en fråga,
riktad till en annan fråga bara,
och ingendera hade den andras svar.

Har ni några favoritdikter eller poeter? Posta gärna i kommentarsfältet, så vi andra kan läsa. ♥

Puss!

Emily

Translation: Today is Internation Poetry Day, and here’s one of my favorite poems. It’s called “Elegy of a dead labrador”, it’s very beautiful and sad (warning!), read it by hitting the “Translate”-button in the right hand menu. Do you have any favorit poets or poems? Please post in the comment section, I wanna read them. Love, Emily