Och prisen kysste inte grodan och jag blir aldrig en dancing queen.

IMG_8959

IMG_7944

Sannolikheten för ett positivt utfall vid en nyåraftonsekvation är relativt liten. Det beror ofta på att andelen förväntningar är för hög, alternativt att man tillför en oförutsedd mängd plötslig ångest. Jag kan räkna mina bra nyårsaftnar på mina två händer, och mina lyckade tolvslag blir knappt fem fingrar. För att jag allt för ofta hängt upp mitt hjärta och alla mina förhoppningar på en kväll, ett klockslag, en ny början och det blir aldrig som man tänkt sig. För att tid är orubblig, omöjligt att pausa, så att när ett bråk utbrutit och folk slåss i snön framför ens fötter och någon gråter och mitt champagneglas har brustit inuti min knutna vante, då blir den nya början bara ett nytt slut. Och när vi gått runt varje snöigt minusgradigt kvarter, slirandes i våra höga klackar, och vi är fjorton år och klockan slår midnatt när vi når Skogskyrkogården och vi fortfarande inte har hittat varken sprit eller en hemmafest, då blir varje fyrverkeri ett ekande tomt löfte om att allting är som vanligt. Och prinsen kysste inte grodan och jag kommer aldrig att bli en dancing queen-prinsessa med silverglitter i håret och mitt liv är så fantastiskt jävla ospännande och patetiskt.

IMG_2408

IMG_6600

Och sedan finns de få sköra men orubbliga nätterna då allting blir perfekt, som i ens drömmar framför spegeln timmarna innan när hjärtat fladdrat till lite av längtan och vin och hårspraysångor. Som när jag är sexton år och han, den där med kattguld i ögonen och världens varmaste händer, blir min första stora kärlek på riktigt; hela kvällen ett dimmigt, romantiskt epos med lyckligt himla slut. Eller när vi svettiga når toppen på Tantoberget, de tre vännerna och jag, och det har fallit så mycket snö den senaste timmen att hela Södermalms kyrktorn och tinnar och parker ligger knäpptysta, inbäddade framför oss. När hela världen exploderar då; det är något alldeles särskilt speciellt och makalöst. Och vi halkar runt i snön och sjunger och skrattar och kramas och jag har en kattmask med smaragdnos på mig, och hela ögonblicket är ett inkapslat koncentrat av eufori. Eller när jag bestämmer att vi kan smyga bort ifrån min fest , och vi klättrar upp på radhustaket och ser ut över förorten. Vi ser enda till macken och pizzerian och jag förklarar för honom att jag samlar på utsikter, och han svarar inte för han är inte så bra med ord men han kysser mig istället och det går bra det med för då behövs ju inga ord. Och jag har pirathatt med en döskalle på, han har en plastpappergoja på axeln, och vi svär en ed att aldrig begå myteri mot varandra. Och när våra vänner på gården nedanför våra fötter skriker in det nya året så har vi redan börjat överge skeppet för att gå ner i köket och bre ostmackor och göra varm choklad.

IMG_0427

IMG_8461

IMG_0434

Jag vet inte om ekvationen i sig någonsin kan bli annorlunda, eller om det bara handlar om att slumpa fram ett fördelaktigt utfall. Men jag har lärt mig att det inte går att hänga upp sitt hjärta och sina förhoppningar på klockslag. Ikväll ska jag dansa, hoppa, skrika och skåla i det nya året, vårt år tillsammans med Adam, för att jag inte kan tänka mig att göra det på något annat vis eller med någon annan. Men om det blir på en tyst och frusen gata i väntan på en taxi, eller på ett överfullt dansgolv i ett moln av konfetti , det spelar ingen roll alls faktiskt.

Puss!

Emily