Jag är så rädd för att dö att jag dödar mig själv.

Förra veckan (och några dagar den här veckan) så pågår en kampanj som heter The Fear Clinic som jag är en del av, i Non Smoking Generations regi. Jag är en av deras ambassadörer, och de gångna veckan har jag skrivit små texter på Instagram om hur jag började röka, och när jag slutade. Nu har jag samlat dem alla här, för er som kanske inte har Insta.

Vi är tio år och det är tidig kväll i sena maj. Trottoarerna har just börjat mista sin nysopade vårglans och jag smakar för första gången i mitt korta liv en cigarett. Det är Lina som bjuder, och jag liksom smakar på röken, försöker tänka att den smakar ungefär som popcorn. Vi står bakom kvarterets Livs, Lina med silverarmbanden som klirrar i takt med hennes hjärtslag och jag, i hängslebyxor och T-shirt med USA-tryck. Sprickan mellan barndomen och tonåren knakar till under mina fötter. Jag vill ingenting hellre än att bli stor, så att jag kan bli fri. Så att jag kan lämna skammen och ångesten och den pyttelilla staden i mellansverige som jag tycker att jag redan vuxit ur. Cigaretterna blir en symbol för friheten. Det får mina tioåriga fingertoppar att lukta hemskt, men de dövar rädslan eftersom de får mig att se så stark ut. För att Lina, när hon håller fram ciggen, är den tuffaste jag vet. Jag är tio år och jag vill vara som hon; tolv, och nästan vuxen. Nästan fri. Vad jag inte vet är att hon är helt jävla livrädd. Och att allt hon vill är att slippa vara ensam.

Vi är så jävla coola. Vi kan, tänker jag, vara de coolaste människorna på jorden faktiskt. Eller, det är vad vi intalar oss i alla fall. Jag är tretton och mina platåskor är från USA. De är fjorton och jag får vara med mest för att jag alltid varit det. Men någonting håller på att hända. Tjejerna som vuxit upp i mitt kvarter, de som alltid varit självklara, de börjar förändras. Bli svåra att greppa, mystiska och flyktiga. Men än så länge är det vi fyra, och om helgkvällarna går vi i armkrok upp och ned längs Storgatan. Den knappa kilometern mellan torget och MacDonals är hela vår värld. När det skymmer drar vi oss till de mest övergivna bakgårdarna, och tjuvröker. Det är en ritual, en hemlighet som binder oss samman. Jag fejkdrar halsbloss och i min bröstkorg bor en orolig fågel. Allting är lite grann på liv och död. Och jag skäms för min feghet. Jag som alltid sagt ifrån och ställt mig upp, jag viker mig om och om igen. Runt min hals hänger ett blankt halvt vänskapshjärta, och min mobil är full av bästis-sms. Men jag är övertygad om att ingen vill vara bästis med en tönt. Så jag håller tyst och tänker att tonåren kanske går fort, om jag blundar.

Men tonåren går inte fort, de går outhärdligt jävla långsamt. Sommarlovet är snart slut. Jag är sexton år och odödlig. Ingen kan röra mig; jag är en sten, jag är en öde ö. Och det är nu mitt äventyr ska börja, tänker jag. Jag har sökt ett program som ingen utav mina vänner har sökt, jag har kommit in på det coolaste kulturgymnasiet och nu ska allt äntligen bli bra. Jag ska bli fri, bli någon annan, den jag är ämnad att vara. Cigaretterna är en del av mitt pansar nu, eftersom ett destruktivt beroende gör mig skör och stark och intressant som en Kentlåt. Men jag är ju inte beroende ännu. Inte på riktigt. Så under de sista skälvande kvällarna i augusti tar jag cykeln till allén mellan vetefälten nedanför stan, och så promenerar jag igen. Upp och ned längs allén, röker jag cigarett efter cigarett. Drar mina Converse i gruset och tänker på gymnasiepojkar med brunt lockigt hår och gröna ögon och sneda leenden. De röker säkert, alla de där drömpojkarna i skinnjackor och sjömanskostymer. Så då måste jag ju också göra det, hur ska jag annars våga prata med någon av dem? Det verkar vara det enda sättet. Och det enda jag vill är att en av de drömpojkarna med bruna lockar och skogar till ögon ska se på mig och sedan inte vilja sluta titta. Att en sådan pojke ska älska mig. Så jag tänder en cigg till.

När skolan börjar blir vi snabbt ett svartögt gäng som står där, i den vita rutan bakom gymnastiksalen, och är tuffa. Vi har röda läppar och zippotändare och cigaretterna i munstycken. Rökningen börjar, där och då, bli en del av vår identitet. Vilket märke vi väljer att köpa blir en image. En osynlig linje dras mellan oss och våra icke-rökande vänner, och outtalat blir det vi mot dem. De tycker att vi är idioter som vill förgifta våra kroppar, och vi försöker intala oss att de har fel. Jag har silvervitt hår och Belle and Sebastian-tröja. En dag står han där, pojken med det sneda leedendet och det lilla ärret på överläppen som jag bara vill kyssa kyssa kyssa. Han som läser ryska och pratar flytande franska och har gröna ögon som skiftar i guld. Under en hel höst trevar vi oss närmare varandra, i de trånga korridorerna och innanför rökrutans vitmålade linjer. Och jag tänker “måste du stå så nära mig? Jag får ont i ögonen och du luktar så jävla gott”. Varje ord han säger till mig känns som ett mysterium. Om kvällarna innan jag somnar så analyserar jag varje stavelse, separerar vokalerna från konsonanterna och försöker hitta hemliga meddelanden där emellan. Ett tolvslag i slutet av december blir vi ihop, och allting är ett rus. Jag kan inte fatta att han som jag varit kär i också varit kär i mig, hela tiden. Fatta overkligt? Sex månader senare säger han, pojken med det sneda leendet, att han har något att bekänna. “Jag började röka bara för att få stå nära dig på rasterna” säger han “för jag visste inte hur jag annars skulle våga prata med dig”. Och jag känner mig som en idiot. En beroende idiot.

Mitt artonåriga jag säger: ”när jag fyller tjugofem ska jag sluta röka”. Som om det fanns en magisk gräns, mellan ungdom och vuxen. Som om det fungerar så. Som om det gick. Som om jag skulle undvika faran om jag “slutar i tid”. Det tar en minut för mig att inse att jag hatar att röka, och tio år för mig att våga sluta. Jag är arton år och har effektivt hjärntvättat mig själv. Jag tror att beroendet är under min kontroll. Jag intalar mig själv att det är lite coolt att hänga upp hela sin tillvaro på en färgglad ask med tjugo små vita papperspinnar fyllda med gift. Men jag slutar inte, det går inte. Jag är tjugosex och det blir svårare och svårare att intala mig själv att allting är i sin ordning, när hostan blir värre, spottet svart, lungorna kippar efter luft. När varje morgon är en kamp att andas, innan den första cigaretten ifrån sovrumsfönstret. Jag är tjugosju, och jag är patetisk. Min mamma suckar besviket över mig så att det värker i hjärtat , och mina vänner börja skaffa barn. Jag träffar han som jag alltid vill vara med. Och jag inser att jag inte är odödlig. Att jag inte vill dö, helst aldrig någonsin, ifrån min mamma, och pappa och min stora kärlek. Ifrån mina, kanske, framtida barn. På grund av små vita papperspinner fyllda med gift. Så jävla fånigt. Jag inser att jag vill leva länge länge. Det tar fyra svåra lunginflammationer och två år för mig att sluta röka helt. Jag började av rädsla, och slutade av mod.

Jag har rökt av och till i över tio år. I april har jag varit helt rökfri i ett år. Det här har varit min historia, om hur det började och hur det slutade. Fängsla er inte. Låt er inte styras av rädslan. Lev, så länge ni bara kan. För att rädsla inte ska få styra hur vi lever våra liv. Se mer om The Fear Clinic och NSG påwww.nonsmoking.se, eller kika under #nsgfearclinic på Twitter och Insta. Och är ni sugna på någon av den snygga merchen så kan den köpas via http://nonsmoking.tictail.com.

Puss!

Emily