Flykten och fjärilseffekten. En del av #imittsverige

Världen var så liten, och alla lyssnade. Hon kändes sig ensam och det gick inte att lita på någon. Det fanns inget utrymme, tyckte hon, för ett anständigt liv i det kommunistiska Polen. Hon ville leva, på riktigt leva. Utan rädsla, utan misstänksamhet. Hon skriver till mig att “det kanske låter så enkelt, såhär i efterhand. Men i den kommunistiska staten är man omgiven av angivare; vänner, familj. Man har inga rättigheter och man vågar inte säga något, fråga någon. Ifrågasätta någonting.” Så hon och hennes man bestämde sig för att fly. Ingen skulle misstänka något. Ingen skulle tro att hon var så dum att hon var beredd att kasta bort fem års heltidsstudier – de hon just var i fart med att färdigställa – för att hoppa av, lämna allt. Eller, jo. I efterhand kanske hennes pappa ändå anade något. Men han sa ingenting, och det gjorde inte hon heller; hon vågade inte berätta för sina föräldrar att hon bestämt sig för att lämna regimen. Hon var alldeles för rädd för sin mammas förtvivlan.

De var på väg, färdades i dagar utan mat. Det var 1979 och vinter i Sverige, när de väl kom fram. De lilla pengarna de hade sparat räckte till två tunnelbanebiljetter och varsin torr bulle. Sedan åkte de tunnelbana, fram och tillbaka genom ett okänt Stockholm, om och om igen. För vart går man? Hur börjar man? Vem ska man prata med? Hur går det till, vad har man för rättigheter? Och hur ska man våga lita på någon? De hade en adress, en svensk adress, till en annan avhoppare. De fick sova där en natt, och lite hjälp att ta sig vidare.

“Att vänta på uppehållstillstånd” skriver hon, “var en mardröm som jag aldrig kan förtränga”. Stressen som ryckte i kroppen, rädslan som värkte i magen. Om nätterna vaknade hon, väckt av sina egna rop på hjälp. Att tvingas åka tillbaks var ett otänkbart alternativ – att återvända till ett förstört liv, en obefintlig tillvaro, ett förseglat öde. Hon gjorde upp en plan. Om hon fick avslag skulle de skickas tillbaks till Polen med färja över havet. Ett iskallt vinterhav. Att falla överbord skulle gå fort, och hon skulle nästan inte känna någonting. “Idag tycker jag att jag var en liten skit, en fegis, som tänkte så. En rädd egoist,” förklarar hon. En desperat idiot. Men de fick stanna i Sverige. Hon behövde aldrig stiga ombord på färjan i Nynäshamn.

Det var vinter i Sverige 1979 när min fästmans mamma fick veta att hon skulle få stanna i Sverige. Hon fick, som hon själv beskriver det, “växa upp en gång till”. Lära sig ett helt nytt språk så snabbt hon bara kunde, och sedan påbörja sin utbildning igen. Lära sig systemet – så annorlunda från det kommunistiska – och att klara sig själv. Det gjorde hon, och sju år senare föddes han som är den jag älskar. Han som är min Stora Kärlekshistoria. Och det där uppehållstillståndet är den sköra tråden varpå hela vår berättelse hänger. Om inte. Om de inte kommit hit och fått stanna, då hade jag aldrig fått träffa min blivande make, som är en av de mest godhjärtade, hårt arbetande och givmilda människor jag känner. Eller hans fantastiska familj, som kommit att bli min, den också. Om inte.

Jag vet inte hur det är att fly. Jag vet inte hur det är att leva under hot, i skräck, i panik. Jag är oändligt tacksam för att jag tillhör världens mest priviligierade befolkningsskikt. Och jag måste ta mitt ansvar, och rösta för ett solidariskt, demokratiskt samhälle. Ett samhälle öppet för att hjälpa, stötta och ge bistånd till de som behöver. För att jag kan. Jag måste, för att det är så jag vill ha det #imittsverige. Ett solidariskt Sverige.

Det här är en del av bloggkampanjen #imittsverige. Övriga medverkande är Undebara Clara, Emma Sundh, Elsa Billgren och Bonjour Vintage-Madeleine. Klicka på länkarna för att läsa deras inlägg med taggen #imittsverige och berätta gärna din egen. Använd taggen #imittsverige på Instagram, Facebook eller Twitter och dela med dig av hur du vill att det ska se ut i ditt Sverige. För att läsa andras inlägg under samma hashtag, klicka här. Och glöm inte att rösta på söndag!

Puss!

Emily