Från bäst i världen till helt okej; en berättelse om utveckling.

OBS! Ber om ursäkt för cirka världens längsta inlägg men jag tror och hoppas att ni kommer tycka det är intressant. Har velat skriva detta länge så det var lite som att öppna en fördämning när jag väl tog tag i det. Puss!
————-
I förrgår var det ett år sedan jag med andan i halsen och puls i 120 stegade in på ett bostadsrättsföreningskontor och skrev på kontraktet till min alldeles egna studio! Jag kan fortfarande knappt fatta att det gått ett år! Vilket satans slit det var att renovera kalaset, och jäklar va mycket som hänt sedan dess. Det har fått mig att fundera mycket på det här med utveckling. Jag är ju fotograf, och har jobbat som det ett tag, men det är först det senaste åren som jag kunnat kalla mig själv det utan att känna mig som ett litet barn som “leker” ett yrke. Jag tror att många som jobbar som jag, för sig själva och oftast inom ett kreativt yrke, känner igen sig. En journalistkollega som arbetat i branschen i snart 20 år sa en gång till mig att “varje gång jag avslutar ett jobb så tänker jag att det kan ha varit mitt sista, och varje gång någon frågar vad jag gör så känner jag mig fortfarande som en fejk som när som helst kan avslöjas”. Detta är för övrigt en av Sveriges mer renommérade journalister. Hur som helst, jag minns att när hen sa det till mig så fattade jag precis vad hen menade, och jag fick sådan himla ångest. För jag kände då (det var för ett par år sedan) exakt likadant, och prospektet att jag skulle känna så även om 20 år gjorde mig både nedslagen och lite rädd. Att jag aldrig skulle våga lita helt och fullt på min egen kompetens och känna att det jag gör är bra.


Bildkälla

Det finns en klassisk kurva som kallas för “The Dunning-Kruger Peak” (den här ovanför) som ofta poppar upp i samband med diskussioner om utveckling inom olika yrken. Särskilt har jag sett den i diskussioner om fotografi på Facebook i olika yrkesforum, och det är en sådan där kurva som man bara kan fatta efter att man har passerat ett gäng faser i den. Man måste liksom ha distans till sig själv om sin kunskap för att kunna ta in den – och skratta åt sig själv. Kurvan brukar börja på följande vis: när man är helt okunnig om något och sedan börjar lära sig något om det så upplever man oftast en skjuts i själförtroendet. Man jämför sig med folk i sin omgivning som är inte kan något på ämnet, och plötsligt känner man sig ba som väääärsta experten. Vanliga biverkningar i det här fallet är: kaxighet, oförmåga att erkänna brister, ett mindre mått av storhetsvansinne. De flesta jag känner som jobbar med fotografi kan känna igen sig i detta. Så även jag. Jag är ju i grunden utbildad i analog fotografi, inte digital. Så även om jag förstod grunderna i fotografi och kunde framkalla film, arbeta i mörkrum etc, så var den digitala världen helt ny för mig när jag började. Samma sak gällde ljussättning och mer avancerade tekniker som back-button-focus och tilt-shift etc. Jag lärde mig själv efter hand – både min kamera och bildbehandling i Photoshop och Lightroom och hur man jobbar med blixt, och jag befann mig på så vis lääänge där i början. Trodde jag var kattens pyjamas, så att säga, och kunde inte se bristerna jag så oundvikligt hade (och som alla har) eftersom jag kände varje ny lärdom som ett kunskapsrus.

Om man sedan följer kurvan så kan man se att mängden kunskap man förvärvar sig är konstant (man lär sig mer och mer men man lägger det till redan förvärvad kunskap) medan självförtroendekurvan börjar dippa ganska rejält efter den där första känslan av jag-kan-allt-och-jag-är-bäst. Ju mer man lär sig, desto mer inser man två saker; hur mycket mer andra kan, och vad mycket man själv har att lära. Någonstans på mitten av lärningskurvan börjar det där äta upp en. Man tycker man är värdelös. Ja, skit helt enkelt. Alla andra tycks så mycket bättre än en själv, och avundsjukan bubblar lätt upp; självförtroendet är någonstans i fotknölarna. Där har jag befunnit mig ganska mycket, ja säkert ett år eller nästan två. Jag pluggade och jobbade samtidigt, och absolut – jag fick en hel del jobb – men jag var sällan nöjd med det jag gjorde. Helt enkelt för att jag inte riktigt visste vad jag höll på med ibland, och för att jag trodde att det var mitt fel. Jag var en dålig fotograf. Jag vågade inte erkänna när jag inte kunde något, eller be om hjälp, och därför fastnade jag lite i min utveckling. När jag tittar tillbaks på bilder ifrån den tiden nu kan jag se glimtar av den jag är i dag, och vissa saker är riktigt bra. Men mycket, mycket är… ja, dåligt. Och då menar jag i huvudsak tekniska grejer. Jag hade viljan och förmågan att skapa, men jag besatt ännu inte kunskapen att realisera det jag ville alla gånger, eller ödmjukheten att be om hjälp av de som kunde. Och, som det ju så ofta är, så kändes varje ny grej jag lärde mig som DET COOLASTE SOM HÄNT. Och då överdoserade jag den grejen in absurdum, som om det var det som skulle göra mina bilder bättre. Så funkar det givetvis inte, och det vet jag ju i dag. Här kan vi kika lite på några faser jag haft, från nybörjare (med storhetsvansinne) till yrkesverksam fotograf (med kasst självförtoende):


2008. Min “rosa” period. Herregud. Bilden är tagen med min älskade följeslagare, Canon 400D, och mitt 18-55mm kitobjektiv. Jag hade precis börjat falla för detta med motljus, som numer är ett av mina signum och som är något man faktiskt måste bemästra. Då tänkte jag mest att det gällde att rikta kameran rakt mot solen och så var man klar. Not really. Så hade jag just börjat lära mig Photoshop, och att dra i Levels-reglagen så att prick allt fick en rosa/blå/gul ton var liksom the shit. Inte.


Våren 2009. Samma kamera och objektiv. Det är intressant för jag kan se nu att jag redan i början (detta är trots allt 6 år sedan) försökte få digitalfoto att se ut som analogt foto. Det gör jag ju fortfarande, bara lite mer skillat. Här hade jag lyckats hitta ett sätt att skapa ljusläckor (som på analog film) i Photoshop och hade det på aaaaaallt. Tydligen gillade jag utfrätta högdagrar också, haha.


Hösten 2009. Say what? Kommer ihåg att det var sååå grymt med alla dessa lager som bildade den där “dimman” i Photoshop. Nu får jag bara panik över att jag inte investerade i ett objektiv med större bländaröppning, den här bilden hade verkligen tjänat på en mer oskarp bakgrund. Min vän Kakan är dock lika vacker som vanligt, så klart.


Våren 2010. Den är bilden gav mig mitt första betalda beställningsjobb. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det. Kristofer är junte ens skarp? Jag minns att redaktören som ringde ville ha “den där Hipstamatic-känslan” som jag börjat bli lite uppmärksammad för. Oj så jag bjussar på denna ska ni veta. Skamsköljniiing.

IMG_8153
Våren 2010. Började få jobbförfrågningar och startade företaget för att kunna fakturera. Köpte också en ny kamera, Canon 60D, vilket var en stor grej då. Tyckte den var så fin. Lärde mig mer och mer och tyckte väl inte längre jag var så grym. Här kan jag säga att jag hade kommit in i den nedåtgående delen av kurvan, där jag började fatta att jag inte var så riksbäst på allt jämt. Tydligen försökte jag kompensera det genom att maxa på med gult när jag drog i Levels-reglagen.


Hösten 2011. Fortfarande ganska gult, men faktum kvarstår: jag gillar ju det. Men i rätt mängd och för rätt tillfälle. Jag älskar fortfarande den här bilden, och någonstans här känner jag att jag… började hitta hem. Detta är taget med ett 35mm f/1.8 om jag inte minns fel. Det är forfarande ett av mina mest använda sorters objektiv, även om det jag har i dag är rätt mycket bättre.

När 2011 började hade jag kommit ungefär till den punkten på kurvan där jag insett att jag verkligen inte var någon superstar, utan en vanlig sketen fotograf med några års kunskap under bältet. Och trots att jag spenderade nästan all fri tid med att öva och lära mig, så kasade jag obönhörligt mot botten på kurvan. Jag började känna att jag var en fejk, att min kunskap aldrig skulle nå hela vägen fram till mina kollegors. Jag såg dem alla som så otroligt förträffliga (det är de också) och mig själv som absolut sämst. Jag kunde inte fatta varför jag fick jobba, och tänkte efter varje jobb just samma sak som min kollega: “tänk om det här är det sista jobbet jag gör”. Så blev det aldrig som tur är, men den där känslan var en gnagande stress och oro som gjorde mig väldigt ängslig jämt. Men bara på insidan så klart. På utsidan har jag alltid, som de flesta jag känner i min bransch, bara kört på och försökt leva upp till allas förväntingar. Gjort mitt yttersta och hoppats på det bästa liksom. Och visst, jag fick höra så himla ofta att jag var bra och duktig och massor med annat fint. Men jag trodde inte på det, för jag hade nått botten på kurvan.

IMG_67511
Sommaren 2012. Jag hade portfolioplåtningar mest jämt, hela sommaren, för att utvecklas. Jag hade liksom låst upp nyckeln som lärde mig att fotografera i flera led, inte bara lyfta kameran och ta en bild. Nu kunde jag tänka på berättelsen, kompositionen OCH den tekniska biten bakom, OCH redigeringen. (Notera hur jag hanterar motljuset i den här bilden i jämförelse med den första bilden från 2008. Inte perfekt på något vis, men shit vilken förändring!) Jag började plåta “wide open”, dvs med maximal bländaröppning, och lärde mig att det var min grej. Att det kändes rätt i magen. Här var allting fortfarande lite kontrastlöst och trist dock.


Sommaren 2013. Grejer hade verkligen börjat ta fart och ja… nu var jag väl fotograf? Jag var i alla fall publicerad ganska ofta. Här någonstans så tycker jag att man kan se lite av mig i dag. Men gud så jag tyckte jag var himla sämst fortfarande.

Att jag befann mig på botten av kurvan sammanföll dessutom tyvärr med ett annat problem. Eller, snarare ska jag väl säga att det skapade ett ytterligare problem. Jag devalverade mitt egenvärde så pass mycket att jag började låt folk köra över mig. Helt enkelt för att även om jag hade utvecklats och blivit eoner bättre än den där rosa perioden 2008, så var jag fortfarande osäker på om jag var tillräckligt bra. Jag lät folk utnyttja mig, ta min tid och min kunskap utan ifrågasättande. Jag jobbade och slet och gjorde allt för att duga, och det gjorde jag verkligen också – egentligen. Men om det är något jag har lärt mig så är det detta: om du är för snäll, så kommer folk förr eller senare att försöka dra nytta av det. Och det var jag. Det gjorde att trots att jag levererade en bra produkt, så kände jag mig kass – för folk ville alltid alltid ha mer av mig. Och det fick mig att känna mig så fruktansvärt otillräcklig. Jag var helt enkelt inte trygg i min yrkesroll eller min kunskap. Det här är intressant för i dag ser jag just det här problemet så otroligt ofta bland nystartade kollegor, särskilt inom bröllopsfotobranschen. Det är nästan som att man måste gå igenom den här fasen av att jobba för för lite pengar, leverera fler bilder än överenskommet eller under fler timmar än vad som bestämts, för att man ska kunna komma ut på andra sidan med självrespekt. Jag ser det verkligen varje dag, och varje dag vill jag ropa till dessa nya fotografer att värdesätta sig själva och stå upp för sina rättigheter och sin kunskap. Men om man befinner sig på botten av kurvan så kan man inte höra sådana rop och ta dem till sig. Det kunde i alla fall inte jag. Och då finns det två val: lägga ned helt, eller kämpa vidare.

När jag flyttade in i Malins studio våren 2014 så levde jag i princip på mitt fotografi, samtidigt som jag pluggade. Jag tycker jag var… Helt okej. Flytten kom som en käftsmäll – för helt plötsligt hade jag två enormt duktiga och etablerade fotografer vid min sida (Malin och Daniel, love you!) som såg mig som sin like. Som sa att jag var bra. Och som, framför allt, tvingade mig att värdesätta mig själv. Jag kunde ta ett steg tillbaks och betrakta mitt fotografi med ett mer konstruktivt, istället för destruktivt, öga. Malin tvingade mig också att börja säga ifrån. Att värdesätta min tid, och att inse att det är okej att säga nej till saker. Där och då började kurvan verkligen att vända uppåt för mig igen, helt enkelt för att jag konstant fortsatte att lära mig (lärde mig så enormt mycket av både Malin och Daniel att jag aldrig kommer kunna tacka dem nog för det) samtidigt som jag började bygga upp mitt självförtroende igen. Sedan dagen jag steg över tröskeln hos Malin och Daniel har jag gjort det till ett mål att lära mig en ny sak varje dag, bara för att kunna stärka mitt självförtroende. Shit va viktigt det har varit!

Det är alltså ett år sedan jag flyttade in i min egen studio. Så otroligt mycket har hänt med mitt hantverk och mitt kunnande, och med mig som fotograf. Jag har kommit till insikt kring så mycket, och utvecklats ännu mer. Och jag vet nu att jag befinner mig någonstans i den där svaga böjen uppåt på kurvan, på väg mot “expert”. Samtidigt vet jag att jag aldrig under min livstid kommer nå den punkten. För om det är någonting jag lärt mig om fotografi så är det att jag aldrig kommer kunna lära mig allt. Jag kan bli expert inom ett visst område, absolut, eller på en viss teknik. Men att bli “expert på fotografi” är som att säga att man kan bli expert på litteratur. Man kan specialisera sig på en genre, men man kommer aldrig hinna läsa all världens böcker. Den andra saken som jag lärt mig och som är så himla betryggande, är att det är okej att inte kunna allt. När jag befann mig på botten av den där kurvan så kände jag mig så kass för att jag då och då stötte på problem jag inte kunde lösa tekniskt, eller begrepp som jag inte kände till. Det fick mig att känna att jag var så himla sämst som inte kunde allt detta, och jag vågade inte heller fråga någon för då skulle ju min okunskap kring just det ämnet uppdagas. Min kurva började så smått vända uppåt igen den dagen jag tillät mig själv att säga: “det kan inte jag, kan inte du visa mig?” till en kollega. Sedan dess säger jag det ofta, med nyfikenhet och intresse istället för med skam.

I dag vet jag att jag är duktig på det jag gör. Jag får arbeta med grymma människor och göra superroliga saker tack vare det. Men jag vet också att jag är milslångt ifrån att vara någon superstar. Jag är jag bara, och jag är så glad för att jag har så mycket var att lära mig! Fatta att man har hela livet på sig liksom, vilken otrolig ynnest det är! I helgen ska jag till exempel gå en tvådagars utbildning i ljussättning för yrkesfotografer. Jag ser det som en investering i mig själv och i mitt företag, och jag så sjukt peppad på att få utvecklas. Vad vill jag säga med detta inlägget egentligen? Att det är okej att inte kunna allt. Att det är fritt fram att vara okunnig och erkänna det. Att det är när man gör det som man kommer framåt. Att ni ska värdesätta er själva och veta att de dagarna ni känner er kassa så är ni bara på botten av kurvan och det kommer bli bättre, bara ni fortsätter kämpa. Och också att det är viktigt för mig att ni vet att jag varken tror mig vara eller är någon expert på fotografi. Det är det liksom ingen som är (även om många så klart kan extremt mycket). Och så ville jag så klart bjussa på lite gammalt skräp, det är ju alltid roligt! Kan ju avsluta med några av mina favoritbilder som jag tagit på senaste tiden, och tillägga att det komiska är att jag ju vet nu att jag kommer titta på dem om typ ett år (eller kanske bara en månad!) och tycka de är dåliga, för att jag komma ha utvecklats en massa. Och shit va härligt det är att veta det! Utveckling = bäst!


Våren 2015. Detta är fortfarande en av mina favoritbilder i min portfolio just nu. Ljuset sitter, retuschen är varsam (modellen har helt amazing hy) och känslan är rätt. Det här känns, just nu, väldigt “jag”. Modell är fantastiska Hanna Norgren och MUA var Mia Norgren.


Våren 2015. Det här jobbet för Elle Mat & Vin som jag gjorde tillsammans med Linda är en stor favorit fortfarande. Både för att jag propsade på att vi skulle använda den där spegeln, och resultatet blev så himla bra, och dels för att jag tycker att det här jobbet var väldigt utvecklande för min bildstil. Undrar vad jag kommer tycka om det om, säg, två år?


Hösten 2015. Sist då, sovrumsjobbet som jag och Emma gjorde för Family Living nyligen. Här är jag väldigt nöjd med hur jag lyckades med ljuset, och tycker generellt om känslan i bilderna – så varm och gosig liksom.

Om ni har orkar läsa hela vägen hit: high five! Jag tyckte det var intressant att teoretisera lite kring detta med utveckling och särskilt då “The Dunning-Kruger Peak” som jag själv känt igen mig så mycket i. Jag hoppas det här inlägget har gett er pepp och styrka att vilja utvecklas och orka. Ni är bäst, glöm inte det!

Puss!

Emily