Du är en sång på mina läppar; en klassiker. Och när trummorna rullar igång, är jag säker.

Ibiza Foto Emily Dahl-8800

Du är tjugosju år, fyra månader och sex dagar gammal. Du sitter snett mitt emot mig på verandan och läser ett viktigt protokoll. Solen slår i hjässan på vinbärsbuskarna och du skjuter fram underläppen i djup koncentration; vilar hakan i handen och lutar dig närmare datorskärmen. Du har sagt att du ska bygga en framtid för oss så stabil att jag ska kunna göra exakt vad jag vill, någonting man kan ta på och uppleva, något värt att leva för och inuti. När du sitter där så tänker jag på hur jag kommer se dig precis såhär om hundra år, i vinröd skjorta och vilt lockigt hår. Hur jag ska minnas kornas råmanden och trädens viskningar i bakgrunden.

Vi ska sitta på en veranda just som den här och solen ska ligga precis som nu, snett ovanför horisonten, och en fet tax ska snarka i mitt knä (precis som nu). Och jag ska kisa över bordet och se dig där, tjugosju år, fyra månader och sex dagar gammal. I mina ögon alltid så, bakom det grå och fårade, tufsiga; tjocka bruna lockar, guldgröna ögon och täta dubbla ögonfransrader, underläppen framskjuten och lätt spänd i koncentration. Du är mitt allt. Frusen i tiden, men alltid föränderlig. Och jag ska alltid, alltid älska dig. Så jag reser mig upp och tar ditt ansikte i mina händer och säger just det. Du ler och kysser mig tillbaka. Återgår till dina protokoll. Fortsätter bygga vår framtid. Jag är redan där.

Puss!

Emily