Dom har gått för att leva sina liv. Och gud vet att jag måste leva mitt.

Lordag i januari Foto Emily Dahl-6

Artipelag Foto Emily Dahl-20

Artipelag Foto Emily Dahl-14

Artipelag Foto Emily Dahl-16

Artipelag Foto Emily Dahl-13

Artipelag Foto Emily Dahl-17

Artipelag Foto Emily Dahl-6

Lordag i januari Foto Emily Dahl-8
Jag ser att ni undrar var jag är. Jag tänkte försöka förklara för er, så gott jag kan.

Det här året har präglats av en enorm sorg i mitt liv. En sorg som skakat och förändrat mig i grunden, som människa. Jag kommer aldrig kunna bli den jag var igen, någonting djupt inom mig är för alltid trasigt. Jag är säker på att ni har märkt en skillnad i mig – jag har nog inte skrivit en enda personlig text här under hela året, och jag har varit borta väldigt mycket.

Hela året har jag undvikit människor, så väl er som alla andra i min omgivning. Dragit mig undan, för att slippa besvara frågan “hur är läget?”. För mina allra närmaste har jag till slut orkat och lyckats svara “inte så bra faktiskt”. Men jag har insett att jag är extremt dålig på att visa när jag inte mår bra. Jag stöter hellre bort människor än att tvingas prata om mitt eget mående. Varför vet jag inte (och ja, jag ska börja jobba med detta). Eller, i det här fallet vet jag ju. För hur blottar man sitt inre när det faller samman, utan att förklara varför det gör det? Om det är något jag vet om bloggosfären, så är det att obesvarade frågor inte accepteras. Att varje sten måste vändas och varje svar krävas, ältas, spekuleras om. Jag önskar så mycket att jag kunde förklara för er varför allt är kaos inuti mig. Men tyvärr kan jag inte ge er det svaret, och därför har jag undvikit att skriva alls i stället. Det är helt enkelt inte upp till mig, för det handlar inte direkt om mig. Jag måste, för enskilda individers skull, välja att säga: om detta kan jag inte berätta. Här sätter integriteten stopp, i alla fall just nu, eftersom jag inte har någon rätt att göra anspråk på den här historien.

2016 är det värsta året i mitt liv. Jag vill verkligen bara att det ska vara över. För trots att jag känt förlust och sorg så många gånger förr i livet, är det som pågår just nu den djupaste, mest fundamentala förlusten jag någonsin utsatts för. Och jag får inte, har ombetts att, inte skriva om den här. Så det kommer jag inte. Jag försöker att leva som vanligt så mycket jag kan. Det går helt okej. Allt jag behöver just nu är att få omge mig med mina nära, mina vänner och med Adam, fokusera på mig själv och på jobbet. Jag tar en bloggpaus december ut. Sedan ska jag komma tillbaka till er. Förhoppningsvis som en bättre, gladare och starkare version av mig själv. För att askan är den bästa jorden, det tror jag bestämt – även om allting just nu står i brand.

Vi ses i januari.

Puss, och tack på förhand för att ni respekterar mitt privatliv och mitt val att inte kommentera detta vidare.

Emily