Att säga “jag älskar dig” och varför du ska göra det idag istället för imorgon.
För länge sedan. Jag vet inte hur många nätter jag hade legat vänd inåt, mot väggen, med hans arm om min midja och hans varma jämna andetag i nacken. Förmodligen inte så många som det kändes, men lagom många för att ha bestämt mig. Det behövde sägas, och när vi låg där tänkte jag ”nu är det perfekt”, men varje gång jag öppnade munnen, spände mig och tänkte berätta så fastnade orden halvvägs. Blev blyga och osagda. Han betydde för mycket. Det slutade med att jag kväll efter kväll låg där så spänd och stel att han undrade vad det var för fel och jag svarade ”ingenting” och pressade min rygg närmare hans kropp. Till slut somnade jag alltid, men med allting som jag ville säga hängandes ovanför oss där i sängen. En oanvänd pratbubbla full av ord jag så jävla gärna ville säga, men inte vågade. Jag hade sagt dem förut, till andra, men jag hade aldrig känt såhär förut och det gjorde mig blockerad; tänk om han inte alls kände likadant. Då skulle jag ju vara en enorm himla idiot.
Han kom och mötte i trädgården utanför radhuset. Där inne pågick en fest som snart, liksom alltid, skulle mana någon av grannarna att ringa polisen. Jag hade kornblå slacks och en vit T-shirt med ”I ♥ NY” tryckt på bröstet, händerna i fickorna och hjärtat hängandes på tröjärmen kändes det som. Vi satt tysta i hängmattan och tittade in genom köksfönstret. Där inne vände våra vänner upp och ned på världen tillsammans än en gång. Så la vi oss ned på rygg bredvid varandra och gungade, och bortanför körsbärsträdens lövkronor ovanför var himlen mörkblått stjärnklar. Och allting var tyst, tycktes det mig, och det var dags.
”Adam. Jag måste säga en sak” viskade jag upp till körsbären och stjärnorna. Och jag hann inte säga något mer, för han skrattade till och liksom spratt med kroppen, vred sitt ansikte mot mitt och sa ”Men Emily, jag vet ju att du älskar mig. Jag älskar dig också.” Som om det var det självklaraste i världen, det tydligaste och med skarpast konturer. Och det var det ju, och jag kunde plötsligt inte förstå varför jag alls varit orolig. Vi låg tysta länge länge efter det och stirrade upp mot himlen. Till slut gick solen upp och jag minns inte säkert, men nog kom polisen ungefär samtidigt. Fast då sov jag redan, vänd ut från väggen med min panna mot hans.
Jag minns inte första gången jag sa ”jag älskar dig” till någon. Jag minns inte när jag sa det senast heller, för den delen. (Förmodligen alldeles precis nyss.) Men jag vet hur det känns att inte våga, och hur svårt det kan vara. Vad det kan betyda. Hur hela ens värld kan balanseras på den första bokstaven. Och det är väl då som det betyder som mest, kanske. Jag vet inte.
Allt jag vet är att min största insikt i livet kommer av erfarenhet: man vinner ingenting på att inte säga det. Säg det innan det är för sent. Forma orden högt eller viska dem, skriv dem på en spegel eller stega ut dem i snön. Maila en länk till en låt som säger det bättre än du kanske tycker att du kan själv. Det spelar liksom ingen roll hur, bara gör det. Ofta. För om man inte vågar spela så kan man aldrig vinna, och inte ens en människa man älskar är odödlig. Kärlek skyddar inte mot slumpen, men slumpen kan trumfa kärleken. Gör det, innan det är för sent och för att du kan. Jag tror nämligen alldeles bestämt att det viktigaste i livet är att inte missa chansen att tala om för dem man älskar att man gör det, oavsett vad de svarar. För det spelar ingen roll hur ofta eller sällan man säger det eller hur eller när. Bara att man säger det. Jag vet att det är svårt. Men det är värt det. Och oftast blir det bättre än man ens vågat hoppas på.
”Hur man säger att man älskar någon” och ”hur gör man för att visa att man älskar någon” är två av de absolut vanligaste sökfraserna som folk Googlar för att hamna här på min blogg. Det händer varje dag. Den här texten är till er. Så. Gå och säg det nu.
Puss!
Emily
Translation: Two of the most frequently googled phrases that people write to end up here on my blog are “how to say you love someone” and “how to show someone that you love them”. It happens every day. This post is for them. Love, Emily
P.S. Klicka på bilderna för att komma till källan. Click the pics to reach the source. D.S.
vad fint och vad klokt!
Väldigt fint och bra skrivet! Att säga att man älskar någon kan vara det viktigaste men också det svåraste jag vet! Första gången jag sa till min pojkvän att jag älskade honom låg vi i sängen och hade precis börjat med lite “sexy time” och jag kände att det var ett bra tillfälle… vad jag inte räknat med var att jag började storgråta okontollerat för det kom en hel våg av känslor över mig! Så min stackars pojk blev ju förtvivlad först innan jag fick förklarat för honom att jag inte sagt det till någon förut och att det var därför jag blev extra emotionell haha
Kramar!
Underbart skrivet!!
Så himla fint! Vill bara säga till dig Emily hur mycket du har inspirerat mig! Jag började läsa din blogg när jag var fjorton år. Det var som att upptäcka en annan värld. Då var jag en vilsen tonåring i en småstad, men när jag läste din blogg kände jag att så vill jag leva, så vill jag se ut. Det kanske låter töntigt, men det är nu jag börjat inse hur mycket du påverkat mig. Och även om jag börjat hitta en egen väg nu som artonåring inspirerar du mig fortfarande otroligt mycket! Tack så mycket för att du driver denna fina blogg!
SÅ fint! <3
denna texten kom i precis rätt tidpunkt i mitt liv.
alltså jag blir gråtmild. Du skriver så fint och sant!
Så vackert skrivet, och så himla sant!
Verkligen sant! Och kan inte annat än hålla med andra kommentatorer, sjukt vackert skrivet!
Tack!
Alltså…. dina texter är så himla fina. Som taget direkt ur en saga eller film. Hittade din blogg rätt nyligen, och jag är helt fast. Ditt sätt att skriva, dina tankegångar. Din blogg e så bra!
Tack, verkligen! <3
Förstår känslan du beskriver helt och fullt. Men det är också helt underbart sen när man kan säga det fritt, alltid får lika mycket svar tillbaka och kärleken djupnar. Det är en härlig känsla :)
Verkligen! Det är vägen dit som är lite krånglig bara.
Kom ihåg att säga Jag älskar dig till era nära och kära också. Jag förlorade min mamma och jag är så glad att jag vågade säga det till henne många, många gånger.
/indianlekar.blogg.se
Det är ju helt sanslöst vad du är duktig på det där med ord!
Alltså tack tack tack! Blir SÅ glad bär ni gillar det jag skriver.
Vad underbart..! Varje gång jag har sagt det har dock den andra människan sagt att hen “inte är redo att säga det tillbaka än”. Ibland undrar jag om det någonsin kommer att kännas rätt.
Det kommer det, jag lovar.
Åh alltså du är ju så himla bra!
Tack fina!
väldigt fint skrivet! jag tänker ofta på att jag inte sa att jag älskade min morfar innan han dog, och hur mycket jag ångrar det. det känns jobbigt, så ta vara på dom ni älskar och låt dom få veta!
Exakt så. Fast han visste säkert att du älskade honom, det märktes säkert. :)
Jag är där just nu! Nästa gång jag träffar min pojkvän ska jag våga säga det. Tack!
Gör det gör det gör det!
Så otroligt vackert skrivet. Tack för att du delar med dig så fint på din blogg, älskar alla fina rubriker också. Just nu låter bloggen lite som en saga och jag blir glad att det finns någon som får ha det så.
Tack fina, jag blir så glad. Puss!
Men herregud! Jag satt PRECIS och tänkte/grubblade på det här, om vad jag ska ta mig till, om hur och när och var jag ska säga detta till min finaste person, och så har du skrivit helt perfekt om det. Det är så intressant att så många människor kan tänka på exakt samma sak samtidigt. Puh.. Ok.. Man lever bara en gång. Jag ska göra det! Tack för fin text! <3
Jag var så rädd för att säga “jag älskar dig” till min pojkvän första gången. Jag hade varit olyckligt kär i honom i sju månader innan han kom ikapp och insåg att han besvarade mina känslor.
Det gjorde att när jag, bara några veckor efter att vi blivit tillsammans var helt säker på att jag älskade honom, var så fruktansvärt orolig för att det skulle vara för tidigt för att säga det till honom.
Men så satt vi på hans rum och jag hade ont i magen av all tvekan och ångest över att säga det där som jag kände så himla mycket… och sen så hör jag det, men det är inte jag som säger det utan han. Och det var som att allt det där som var jobbigt bara försvann, så som du beskriver det. För det är så självklart att det var precis så och inte på något annat sätt.
Som vanligt skriver du så otroligt vackra saker och en blir alldeles varm i hjärtat.