Aktivt subjekt, singluaris.

Tänker er att ni delade med er av ert liv, till pinsamhetens gräns. Berättade om svagheter, nederlag, sjukdomar, tragedier. Om lycka och framgångar, om viktiga och banala saker. Tänk er att ni fick så mycket kärlek, jobbfördelar, vänner och upplevelser, tack vare det. Och insikter, lärdomar, ny kunskap och en hel drös nya bekantskaper att se fram emot att får möta, varje dag. Jag har bloggat i 9 år, och jag har älskat varje sekund (nästan). Men de senaste året har något nytt smugit sig på. En aspekt jag inte bett om: ofrivillig objektivitet.

Den senaste tiden har jag indirekt fått höra att jag måste kunna representera ALLA, ur ALLA synvinklar, ALLTID. Men, tänker jag; “jag är ju bara en person”. Jag är ju bara jag, ett subjekt med en subjektiv syn på livet, politik, verkligheten, orättvisor. På Journalisthögskolan pratades det, när jag tog min kandidat, mycket om att den objektiva journalistiken är död. Så hur ska jag, en bloggare som bloggar om MITT liv, kunna vara objektiv när det inte ens är mitt anspråk, eller mitt syfte? Jag kan inte skriva om det jag inte brinner för, för det är inte mina hjärtefrågor. Det gör inte frågorna mindre viktiga, det gör dem bara inte mina.

Dessutom jagas jag, sedan länge, av den omöjliga viljan att vara alla till lags. För om jag skriver att jag ätit kött, då fördöms jag för att jag inte är vegetarian. Och skriver jag att jag vill ha långt hår igen, ja då förutsätts det att jag menar att kort hår är fult. Herregud, jag kunde inte ens skriva en sminktutorial utan att få kommentarer om att jag inte ska ha så mycket smink, att jag förespråkar ett samhälle enligt partiarkalt förtryckande ideal, att jag får andra att tro att man inte kan vara fin utan smink! Jag älskar smink, och det får man som feminist göra. Det är min mänskliga rättighet till min egen kropp och vad jag väljer att göra med den. Att klanka ned på mig för det, det om något är förtryck.

Till slut orkar man inte längre. Man känner sig världssämst, konstant otillräcklig, alltid fel. Men nej, det är slut på de känslorna nu. Om du inte hittar det du vill läsa här, starta en egen blogg. Och när du är till hundra procent perfekt, välkommen tillbaks att uppfostra mig.

Att blogga är valfritt, ja. Jag väljer själv vad jag vill skriva här. Men rollen som objektiv förespråkare för alla människors synvinkel, den har jag inte valt. Den har tillskrivits mig, ofrivilligt, och den är dessutom omöjlig att hantera. Men nu räcker det, jag vill inte ha den. Jag gör slut. För att citera Underbara Clara; “jag säger upp mig från tjänsten som jourhavande kvinnlig förebild”. Jag tar gärna emot andra synsätt, jag vill alltid vara reflektiv och jag hyser enorm respekt för er alla, och era åsikter. Men jag kommer inte tillåta pekpinnar här inne något mer. Jag är jag, jag är subjektiv, och jag är inte perfekt.

Tack.

Emily

FÖRRESTEN! Vi är fler. Som inte pallar mer. Läs fantastiska inlägg av Emma Sundh, Anna Ilebyoch Sandra Beijer också!