Det är nyårsafton och jag är sexton år och pojken som är den första som någonsin lyckats göra mig knäsvag (alltså på riktigt, jag måste stödja mig mot skolkorridorens väggar när han närmar sig) sitter på golvet vid mina fötter. Runt omkring oss pågår en fest, det vet jag bestämt, men jag har än idag inget minne av vilka som var där eller vad som hände den kvällen. Jag minns bara den totalt overkliga känslan när han ängsligt möter min blick och säger ”jag är lite full, är du jättefull? För saken är att jag är verkligen jätte jättekär i dig, och jag vill att du ska veta att jag inte säger det för att jag är full. Och jag vill veta att du kommer att komma ihåg detta imorgon och inte säger att du är kär i mig också bara för att du är full. För i så fall dör jag imorgon”. Och luften sprakar till, en sekund snubblar över sig själv. Sedan vågar jag kyssa honom.

Ibland känns det som om jag fortfarande sitter på den där soffan, med glitter i håret, millimetrar från pojken med bar överkropp som är min första kärlek. Han som sedan följde mig hem genom det nya millenniets kallaste natt, bara för att se så att jag kom hem ordentligt, och som dagen efter proklamerade att jag var “den oövervinnerliga sommaren inom honom”. Pojken som skrev dikter om vad jag gjorde med honom, som han sedan pillade in genom springan till mitt skåp så att varje rast blev en överraskning. Han som bar sjömansskjortan jag gav honom och som viskade franska fraser ned i mitt hår. Som stegade ut hjärtan i snön under mitt fönster om kvällarna. Han som till sist krossade mig, om och om igen, tills jag nästan försvann. Jag älskar honom fortfarande, den pojken. Inte den han är idag, för honom känner jag inte, men spåren av honom. Hans skugga i vintern-våren-sommaren som var 2003. Och jag kommer alltid att älska honom.

En Stockholmsvinter tusen år senare var mitt hjärta så misshandlat att jag var helt oförberedd när jag mötte honom. Det var första gången i mitt knappt-tjugoåriga liv som en blick som mötte min känts precis som en käftsmäll på riktigt och inte bara som en efterhandsbeskrivning av någonting annat. Mentalt föll jag rakt från tunnelbanesätet ned på det klibbiga golvet, fysiskt tror jag att jag sa något väldigt töntigt, kanske stöddigt, men jag minns inte. Mitt i en stimmig tunnelbanevagn, omgivna av våra tjugo närmsta vänner och bekanta, log vi mot varandra och var absolut ensammast i världen just där och då. Oskiljaktiga resten av kvällen, till det övriga sällskapets frustration, och några timmar senare kysstes vi mot en betongvägg i en källare på Hornsgatan, till Barbie girl. Mina glow sticks-armband glödde nästan lika starkt som våra hjärtan just då. Idag är han en utav mina bästa vänner, för någonstans på vägen bytte känslorna innebörd. Men han måste finnas i mitt liv. Vår kärlek kommer för alltid vara bergfast cementerad i det ögonblicket då vi log mot varandra och det totala samförståndet hängde som en smocka i luften.

Och som sig bör så gick det fort-fort, bara några snöiga månader och blankfrusna gator senare hände det igen. Precis på samma sätt, fast ändå så bottenlöst och outgrundligt annorlunda. Kanske kunde man beskriva det som episkt, om man ville vara dramatisk sådär. Jag var på Debaser Medis tillsammans med Lillasyster, som just lämnat dansgolvet tillsammans med en vacker sjömanspojke. Eller nej, egentligen hände det ju inte där och då, även om det var då vi träffades. Nej, det var först en månad senare, när jag kom till Ace för att möta hans vänner för första gången. När alla berusade formaliteter var avklarade och han tog min hand och drog med mig ut på det överfulla dansgolvet, och när strobskopljusen tändes och släcktes i takt med Det snurrar i min skalle, då möttes våra blickar och världen stod still sådär som på film när saker blir hängandes i luften, ungefär. Än en gång, och som sagt, alldeles annorlunda än tidigare. Han drog mig intill sig i ultrarapid och la sin panna mot min och våra pupiller var så nära att allt vi såg var mörkret inuti den andre (det som skulle ta sönder oss). Sedan var det vi, för evigt och evigt och evigt. ”Du kommer alltid vara den som känner mig bäst av alla” säger han när vi möts flera år senare. Och sedan berättar han att den sekunden på det där dansgolvet när det snurrade i våra skallar, den stannade hans hjärta.

Ingen ska jag älska på samma vis som jag kommer att älska honom, och ingen kommer att älska honom som jag gjort. Detta bär jag med mig som en försäkringshandling, ett intyg på att mitt hjärta fortfarande slår ordentligt.

”Vem har du älskat mest?” frågade någon mig häromdagen. Och jag svarade att sådant kan man omöjligen jämföra. Alla kärlekar är olika, vissa mer fysiska än intellektuella, vissa nästan kemiska till sin sort. Det enda som riktiga kärlekar har gemensamt är att de berusar en, och att de stannar tiden. Jag tänker att den där känslan är ett glapp i tidslinjen för ens eget liv, ögonblicket då någonting går från ”före” till ”efter”. Att glappet är på riktigt och att det är livets sätt att säga ”nu har ni varann. Släpp inte nu!” Jag har varit förälskad ganska många gånger faktiskt, men jag har bara haft några få kärlekar. Eller, det är väl inte så himla bara. Snarare är det väl en osalig tur. I grunden kommer jag alltid att älska, bara på olika sätt. Jag kan inte släppa, även om det till slut bara är skuggor i tiden som jag håller fast vid. För jag tänker att om tiden för en gångs skull får mitt hjärta att stanna till en liten hundradels sekund, då måste det betyda något speciellt. Att jag är menad att älska de där personerna, på olika sätt, oavsett vad de kanske skulle komma att tycka om mig någon dag. För ögonblick som gör glapp i tiden kan man inte argumentera emot.

Puss!

Emily