Av en slump hade jag en nästa-ledig söndag över förra veckan. Det händer så himla sällan, och även om jag skulle klippa film på kvällen, så ville jag göra något roligt och kreativt men också produktivt, med min lediga söndageftermiddag. Så jag skrev till Annika och frågade om hon ville komma och tramsa loss framför min kamera. Det ville hon.


Jag kom att tänka på just Annika eftersom hon är en sån där person som inte verkar ha någon “av-knapp” på sitt kreativa flöde. Som ser saker med andra ögon, och som lever i en värld som är töjbar och gränsfri, och inspirationen liksom sprudlar runt omkring henne hela tiden. Sådana människor är så fantastiskt inspirerande att få ställa framför kameran, för även om jag är med och styr i resultatet, så blir det så mycket mer än “min vision”. Det blir ett gemensamt experiment som kan sluta lite vart som helst, men där dörrar inom en låses upp och man får tänka fritt, och ingenting är fel. Sådant kan vara så himla nyttigt, och så är Annika superhärlig att hänga med också, så det gör en ju gärna.

Sedan föll fredagen samman i total emotionell systemkollaps, och få människor orkade väl tänka på något annat än att hålla ihop. På lördagskvällen hörde Annika därför av sig och undrade om vi fortfarande skulle köra, så klart en helt rimlig fråga. “Kör, bara kör,” kände jag, och insåg att det jag behövde just där och då var att få försvinna in i en kreativ process för en stund. Och att vi skulle behöva mycket glitter.

Jag bad Annika att plocka ihop lite bilder som hon tyckte att vi kunde utgå ifrån, och så bidrog jag till det. Dels tycker jag att det är viktigt att ha en gemensam vision (i jobbet funkar detta lite annorlunda, då producerar man en moodboard utfrån andra riktlinjer och koncept) och dels är jag inne lite just nu på detta med karaktärsporträtt. Alltså, jag ville inte bara klä ut Annika till någon annan, utan jag ville att hon skulle göra detta till något eget. Det gjorde hon.

Vi drack prosecco, lyssnade på northern soul och svepte Annika i cellofan och glitter. Fotograferingen delades upp i en ljus och en mörk version, och såhär blev den första delen, som jag ser som en mashup av Madonna, Marilyn Monroe och Jem & The Holograms. Älskart.


Jag är så himla glad att få ha sådana här kreativa sessions ibland, det är både roligt och nästan terapeutiskt. Jag fotograferar ju varje dag, flera gånger om dagen, och även om jag alltid strävar efter att hitta nya sätt, vinklar och visioner så är det de små nedslagen som dessa – helt utan krav eller förväntningar, som för mig framåt. Ni ska få se mer när jag hinner.

Nu: mer filmklippning. Vi hörs snart!

4 Comments

 

Det finns en tanke som jag alltid bär med mig. Det är den om staden som en akvarellmålning, en sådan där man målat vått i vått så att färgerna blandas och flyter samman. Jag tänker ofta på den där målningen, min värld, min stan. Hur den skiftar under mina fötter, ibland drar sig undan kall och karg för att i nästa stund bölja – och blomstrande, explosiv breda ut sig framför mig, med ett inbjudande leende. Staden i mina drömmar, som Orup sjöng om för mig på mitt livs första kassettband, staden min ungdomshjälte Doktor Glas vandrade genom varje het sommardag i mina tankar. Alltings mitt, och slutdestination.

Låt mig förklara.


Jag har bott i Stockholm i elva år i år. Det är en fruktansvärt lång tid, och samtidigt nästan ingen tid alls. Men oavsett hur tiden känns, har jag levt så många liv i den här staden. Jag har vuxit och förändrats, gått från upproriskt barn till stark och orädd vuxen. Varje dag har jag rört mig längst stadens gator – ibland stampandes i ilska, andra dagar gråtandes med andan i halsen, ofta skrattandes, leendes, dansandes. Och Stockholm har varit min teater, min kuliss och min scen att kliva in och ut från. Jag har varit konststudent i Årstaberg, jag har varit akademiker på Kungsholmen, jag har varit hatad i Vasastan och älskats vid Skanstull. Fått mitt hjärta krossat vid Mariatorget och lagat det igen i Stureby. Och för varje ny årstid har Stockholm stått där, som en vän, min akvarellmålning, och låtit tiden måla över en plats – gett den ny betydelse. I dag passerar jag hörnet där jag fick mitt hjärta krossat, och jag minns det knappt. Nu ligger där en trendig hawaiiansk restaurang, och gatstenarna där jag en gång föll på knä av sorg har grustats, saltats och sopats rena många gånger om sedan dess. Och så är hela staden, i konstant förändring.


När jag var liten hade mina släktingar en lägenhet på Drottninggatan, ett par våningar ovanför tygbutiken Sidencarlson. Om somrarna när det var vattenfestival fick vi låna den ibland, och att bo där på Drottninggatan är mina första minnen av Stockholm. Drottninggatans svartvita gågatsplattor uppifrån, myllret av folk och så betonglejonen som jag, min bror och våra kusiner allt som oftast klättrade upp på så att pappa skulle kunna fotografera oss. Hur vi hängde om halsarna på de där lejonen, gjorde miner och puttades. Det är mitt första minne av mitt hem.


Sedan dess har Drottninggatan fått andra betydelser, akvarellmålningen har fått många nya lager och färger. Det är en gata jag alltid älskat att promenera längs under tidiga sommarmorgnar, då den nästan gett ifrån sig suckar ifrån kontinenten. Samtidigt en plats jag tagit omvägar för att slippa under rusningstid, då trycket från turister och flanerande barnvagnshorder sinkat min framfart från ett möte till ett annat. Det är en gata där jag kysst den jag älskar, gått arm i arm med min bästa vän och där jag så sent som för ett par dagar sedan strosade med ögonen fulla av shoppingsug och habegär. En vardaglig gata, stadens halspulsåder, hjärtat i akvarellmålningen som är Stockholms stad – och på många vis epicenter i mitt liv här.


I går fick min målning nya färger, nya lager. Att se min barndoms betonglejon ligga omkullkastade som fallna hjältar längs en gata så sargad av ilska, sorg och brutalitet, det har skakat mig i grunden. Något i min målning har gått sönder, det är ett hål i det tjocka, fiberrika pappret. Men ljus ska skina där igenom. Och ingen, oavsett skäl, ska hindra mig eller oss från att leva våra liv här. Jag ser fram emot att promenera Drottninggatan fram tidiga morgnar i sommar. Jag ska insupa den tveksamma lukten av avgaser, som blandas med nybakat bröd, varmkorv och MacDonaldsos, och sopor och de blomstrande gårdarna vid Centralbadet. Den udda, skeva, fulsnygga och egensinniga doften som är Stockholms innerstad. Jag ska gå där med trygghet i bröstet, och måla nya lager akvarell. De ska vara i blixtrande, skira färger av vemod, kärlek, lugn och heder till dem som inte får gå där bredvid mig. Jag ska gå där och jag ska möta blickarna hos dem jag passerar, och vi ska nicka till varandra inte i rädsla och misstänksamhet, utan i samförstånd och gemensam respekt. Vi ska vara ett folk i från hela världen, så som det Stockholm jag vet och känner är.


Det fina med en akvarellmålning är att varje lager är så skirt att det där under lyser igenom, även när det målas över. Därför ska vi ska ge Drottninggatan livet åter, vi ska fylla den med ljus igen; resa betonglejonen och klänga kring deras halsar, vila pannorna mot deras svala ryggar och minnas, aldrig glömma. Måla över med tunna penseldrag, färgade av ljus och kärlek.

31 Comments

 


Fotograferat med Canon 5d Mark IV och Canon 24-70mm f/2.8.

I går när jag hade svarat på tusen mail, skickat en massa urval och väntade på svar från en kund, så labbade jag loss lite i studion på lunchen. Jag har ju både en ny trenchcoat (Ginatricot) och en bra hårdag att föreviga, kände jag. Det blev en setup där jag tog en svart foamboard (kartongbit) med ett hål i, och slog en blixt (med cto) genom för att lajva fönsterljus. Sedan ytterligare en blixt med beautydish (och ctb) genom en diffussionsduk på ram ovanför mig. Sist virade jag en passande bit cellofan kring linsen, för att skapa lite suggestiv känsla. Blev stämningsfullt och fint, tycker jag, och roligare än en vanlig gammal “dagens outfit” eller så.

Nu ska jag retuschera lite beauty-pix, och sedan ska jag möta upp en tjej som går fotoskola och ha mentorsmöte med henne. Kul! Hoppas ni får en fin dag. :)

4 Comments

 


Hela förra veckan var som en enda stor tre stegs-produktion. Först två dagar stor produktion tillsammans med Philips i Infinity studio i Solna (där bilderna är ifrån), sedan tre dagar fulla med ströplåtningar på allt från Karolinska sjukhusets helikopterplatta till en någorlunda stabil stol i Emma Sundhs kök. Ni som hängde med på Insta-stories såg säkert mitt runtflängandes i diverse taxibilar under veckan. Finalen på veckan blev min trettioettårsdag, i lördags, som jag firade fredag-söndag med middag på Nook, champagne och princesstårta på Wienercafét, middag på Bacaro och brunch på Djurgårdsbrunn, alltihop med en handfull av mina absoluta favoritmänniskor i livet. Behöver jag säga att födelsedagspeppen var stark?

Förr om åren brukade jag lägga så himla mycket krut på mitt födelsedagsfirande, allt från att hyra stora rummet på K Karaoke med öppen bar till diverse storslagna maskerader. Men för några år sedan insåg jag att jag mest mådde dåligt av alltihop. Dåligt av stress kring att allting skulle bli så bra och perfekt. Jag njöt nästan aldrig själv utan var så fokuserad på andras upplevelse att jag mest sprang runt och försökte tillgodose allt och alla. När jag insåg det bestämde jag mig för att mina födelsedagar ska vara bara för mig, och ingen annan. Och vad gillar jag? Att äta middag med mina nära vänner, försvinna på ett dansgolv, skriksjunga karaoke i ett minimalt bås där vi alla ändå vill ha samma låtar, prosecco på fin restaurang och öl på sunkhak. Det är mina favoritsätt att fira i livet. Så nu för tiden gör jag det, och har helt släppt stressen kring min födelsedag. Jag tycker det känns så himla befriande.

Det är förresten min favoritgrej med att bli äldre, att man slipper bry sig. Om vad folk tycker, om sin ängslan, om stress. Jag hoppas att jag får fortsätta känna så alltid, för tänk va modig man kommer bli till slut då. Ser fram emot att balla ur totalt när jag blir pensionär, i så fall.

4 Comments

 

Har ni haft en fin helg? Jag har verkligen haft det himla bäst! Jag fyller år nästa helg och smygstartade firandet av mig själv lite nu i helgen, men mycket lyxigt ute-ätande, dans och fina kompisar. Såhär drog helgen igång:

Fredag morgon och förmiddag satt jag i studion och klippte film till KIT. Vi hade filmat sminktutorials hela dagen innan och såhär ser den setupen ut, lite grann.


Efter lunch hade jag en plåtning och sedan åkte jag hemom emellan. Arthur var på Fårö med Kristofer i helgen, så jag hade HF och saknade ljuden av min lilla skugga bakom mig.


Kl 14 tog jag en sen jobblunch + ett möte på Gondolen. Det var mitt val av restaurang, jag har aldrig käkat lunch där innan och det var en perfekt dag för det. En älskar ju en sen lunch också, då får man dricka vin = win. Det var jag och mitt sällskap plus cirka 40 pensionärer som klätt upp sig, så det var fint. Jag ska också klä upp mig och äta finluch på Gondolen när jag blir gammal.


Efteråt gick jag runt och spanade på Slussen-bygget. Känns SÅ konstigt att det verkligen blir av. Jag har bott här i elva år nu och ombyggnationen av Slussen har varit aktuell sen alltid. Jag tycker det är tråkigt att de väljer att bygga glaskomplex i stället för att rusta upp den världsunika arkitekturen som var en symbol för vår stad, men samtidigt vet jag ju att jag kommer tycka det är supernice när det är klart. Eller, jag hoppas det i alla fall…


Såhär såg ju ut, allvarlig business woman i kappa och ny halsduk.


Jag vinkade av mitt sällskap och mötte upp Adam. Han hade en ledig fredag så vi bestämde oss för att gå på Fotografiska. Så det gjorde vi.


Vad hände här, tänker ni? Saken är: ljuset! Ser ni? Sååå ljuvligt ju!


Vi promenixade längs Söders höjder och det var vår i luften nästan, och himlen var blå. Så stark fredagsfeeling på denna fredag, alltså!


Bra startfält på Fotografiska just nu, som ni ser. Jag tyckte verkligen att allt var så himla bra den här gången! Kolla:


Spännande dock att det som rent emotionellt berörde mig minst var Patrick Demarchelier, som jag nog mest såg fram emot. Tekniskt dock = perfektion. Stod och stirrade på vissa ljussättningar i flera minuter.


Eftåt tog vi trappan upp till Renstiernas gata och gick bort till smorrebrodsstället Eat with Jonna. Där får man ha hund så då vet man ju att det är ett bra ställe. Vi drack en öl och tramsade, tills det var dags att gå hem. En finfin start på en finfin helg, alltså.

I dag håller jag på och preppar det sista inför en stor tvådagars-produktion som drar igång imorgon. Calltime är 07:30 så allt måste vara preppat, laddat och dubbelkollat i kväll. Jag är så himla pepp!

Jag hoppas ni hinner ut i solen en stund idag. Det ska jag!

7 Comments

 

God morgon! Har ni sol hos er också? Jag hoppas det. Och jag tänkte mest snabbt titta förbi och dela med mig av min favoritplaylist för soliga lördagsmorgnar om våren. Den heter Sol och frukost på ett tak med dig och ni hittar den här.

Ha en fin dag!

2 Comments