God morgon! Har ni sol hos er också? Jag hoppas det. Och jag tänkte mest snabbt titta förbi och dela med mig av min favoritplaylist för soliga lördagsmorgnar om våren. Den heter Sol och frukost på ett tak med dig och ni hittar den här.

Ha en fin dag!

2 Comments

 

Några av er kanske såg den här lilla behind the scenes-filmen som jag postade för några veckor sedan? Det var ju den där vackra vårsoliga dagen då jag, Vintagefabriken-tjejerna och kreativa teamet bakom Mrs Mighetto sammanstrålade i en MAKALÖS (ja!) lägenhet på Östermalm. Vi skulle plåta deras nya kollektion med prints, och tack vare den grymma location i kombination med Lindas och Lollos pricksäkra styling blev bilderna så himla fina! Här kan ni kika mer på dem:


Foto: Emily Dahl/Arsenik fotografi
Styling: Vintagefabriken

Köpställen och shop hittar ni via Mrs Mighetto (ej adlink).

4 Comments

 


Självporträtt 2010 vs. självporträtt 2017. Gullig en va, va?

Jag har tänkt mycket på det här med utveckling de senaste månaderna. Och jag har ju skrivit ingående om det innan, detta med Dunning-Kruger Peak. För er som inte minns (eller orkar läsa det där milslånga inlägget) kan jag kort förklara att Dunning-Kruger Peak alltså är en graf över den personliga utvecklingskurvan då man lär sig något nytt. Väldigt enkelt förklarat så är det en korrelation mellan då man först lär sig något nytt (och känner sig kaxigast och världsbäst pga man kan mer än andra), till att man känner sig mer och mer kass ju mer man lär sig (för ju mer man lär sig detso mer ser man också att det finns kvar att lära), och slutligen hur man – om man inte gett upp där på vägen – sakta börjar få bättre självförtroende igen i takt med att man bemästrar något på en högre nivå. Ursäkta världens längsta mening, btw.

För några dagar sedan stötte jag ihop med en person som var där i början av kurvan. Det var ett väldigt intressant möte, för dels var det fascinerande att uppleva storhetsvansinne hos någon helt ny sådär på nära håll, och dels kunde jag verkligen känna igen mig själv för 7-8 år sedan. Alltså, det var stor komik inuti min hjärna! Inte för att jag på något vis föraktar eller vill förminska personen i fråga (vi måste alla denna väg vandra etc), utan för att jag nu kunde se helt och hållet utifrån hur dråpligt och komiskt beteendet kan framstå. Ett annat ord är givetvis “oproffsigt”, men det handlar ju mer om sammanhang. Och det är ju också däri spännande saker sker. Låt mig förklara.

När jag började fotografera digitalt (vilket jag mer eller mindre lärt mig själv, eftersom min utbildning var analog pga digitalkameror fanns typ inte då) så började jag där, högst upp på kurvan. Jag tyckte att jag var helt jäkla otrolig. Och. Eftersom människorna i min omgivning inte jobbade med fotografi eller hade särskilt bra koll på foto generellt, så tyckte många av dem också det. Att jag var himla talangfull alltså. Det matade så klart mitt ego, men det var också sant. För dem, och för mig , var jag ju superbra. Under helt optimala förutsättningar för min kompetens, så var jag superbra på riktigt. Ibland. När jag hade tur. Sedan blev det ganska fort så att jag fick en riktig chans. En sån där chans som nyutexaminerade fotografer slåss för. Jag slungades rätt tidigt ut i tidningsbranschen och Stockholms mediesväng (tack vare bloggen!), och då var det ju upp till bevis. Sink or swim. Trial and error. Att det var på (nåja, någorlunda) blodigt allvar, det gav mig snabbt en reality check och en insikt om att tagga ned lite och fatta att jag var helt okej, at best. Jag misslyckades, jag gjorde ibland bort mig, och jag var nära att verkligen ge upp. Men det gjorde jag ju inte, som vi vet i dag, och tack var mitt mål att lära mig en nya sak inom mitt yrke varje dag under resten av min karriär, har jag nu utvecklats till den punkt på kurvan där den äntligen börjat vända uppåt igen. Något som jag själv ibland kan tvivla på, men så får jag ta plats i sådana här sammanhang, och inser att det mest handlar om personlig smak och mitt självförtroende i dag. Och att det är okej.

Det som hände i går var därför en väldigt fin grej. Jag åkte till Midsommarkransen för att plåta Linda och LolloVintagefabriken till ett reportage. Solen stod som spön i backen och gatorna höll på att sopas rena, och plötsligt slungades jag tillbaks till ett annat sådant tillfälle. En snarlik vårdag för nästan exakt sju år sedan, då jag skulle plåta ett av mina första reportage för en svensk modetidning (som inte längre finns). Jag hade jobbat för tidningen i ungefär två månader och allt var ganska bra – vi gillade varann och jag kände mig supertuff som fick jobba för dem. Men den här gången hände något. Jag kom till lokalen där vi skulle plåta reportaget, och den var total kaos. Kaos, i hänseendet att den var jättemörk, inte hade någon belysning, och det enda ljuset som fanns sken in genom små källarfönster längs med ena sidan av rummet. Jag fick panik, för jag behärskade inte riktigt blixtar (och hade dessutom inga med mig), utan förlitade mig helt på naturligt ljus. Jag löste situationen så gott jag kunde med det lilla ljus som fanns, men bilderna blev inte bra. De blev mörka, gryniga (brusreduceringen vid högt ISO var brutal på den här tiden), och i många av bilderna var det massor med rörelseoskärpa på grund av den långa slutartiden jag var tvungen att använda. Jag minns att det enda jag kunde tänka på där och då var att spela cool, låtsas som att allt var lugnt och läget under kontroll, mest för att inte göra intervjupersonerna osäkra (vilket kan döda en plåtning helt). Jag gick där ifrån, längs Midsommarkransens nysopade vårgator, med en stor ångestklump i magen. Bilderna var riktigt kassa, och det var jag med.

I slutändand lyckades tidningens AD plåstra ihop det där till ett tryckbart reportage ändå. Tack vare sin egen kompetens, helt enkelt. Hon var ju, till skillnad från mig, rutinerad och bra på sitt jobb. Jag var en gröngöling som just fått sin första stora reality check. Min redaktör var snäll, jag fick jobba kvar tills tidningen lades ned. Men jag insåg där och då att jag tagit mig vatten över huvudet, och att det var dags att lära sig simma, inte bara trampa vatten. Nu, sju år senare, betade jag av gårdagens plåtning på en knapp timme. Bilderna är objektivt bra. Jag är personligen nöjd. Ingen ångestklump i magen, bara en numera vardaglig känsla av “a job well done”, kanske en snabb klapp på axeln till mig själv, och så vidare till nästa gigg.

Jag kan fortfarande få skamsköljning ibland när pinsamt dåliga bilder poppar upp i minnet, eller andra saker jag gjort som jag i efterhand har fattat var sååå mycket “no no”. Som att dyka upp på location för att assa iförd korta shorts och höga klackar till exempel, haha. Dumbass mini-Emily! (Och nej, jag fick inte assa en endaste gång till i livet heller, och ja – nuvarande jag hade skickat hem en assistent snabbt som ögat för att byta om.) Samtidigt finns det så mycket fint i att kunna skratta åt sånt här. Lite som att kunna garva åt korkade grejer man gjorde i tonåren, för det är lite samma grej. Att vara i början av Dunning-Kruger Peak är lite som att vara nybliven tonåring och uppfyllas av den där känslan av total överlägsenhet, odödlighet och känsla av total övermod. Man tror att man är kattens pyjamas, men man är bara en liten lort, men det ser man först när man är redo och mogen att göra det. Och då gör man det för att man lärt sig så mycket på vägen, kommit till insikt och utvecklats. Några av de mest fantastiska sakerna med att leva livet, tycker jag!

Att lära mig saker, att förkovras och bli bättre, är fortfarande något av det bästa jag vet. Lugna kvällar hemma i soffan tittar jag tusen gånger hellre på en utbildningsvideo om kreativ ljussättning eller filmningstekniker, än en serie på Netflix. Jag springer med föreläsningar om branding i lurarna hellre än musik och pratar om hur ljus faller så fort jag får chansen. För att jag alltid vill bli bättre, frodas av det, blir lycklig av det. Kanske tittar jag tillbaks till den här texten om ytterligare sju år och kramar om nuvarande Emily med en suck av insikt och tillbakahållet skratt. Förmodligen. Men framför allt lever jag med insikten: there is no such thing as inherent talent, there is only hard work. För hårt arbete är vad talang byggs av. Det är dessa kärna och dess byggstenar. Och jag vill vara talangfull på det jag älskar.

Och den här personen då, hen som var precis i början av kurvan och lider av lite storhetsvansinne just nu? Hen kommer att gå långt. Om ett par år när hen har landat och jobbat järnet, då kommer vi springa in i varann på plåtningar mest hela tiden. Det är jag helt hundra på.

18 Comments

 

Några av er kanske minns en plåtning i vintras med världens finaste tapet från Perswall och ett gäng gulliga barn? Detta är definitivt ett av mina favoritjobb genom tiderna – ett jobb som föddes under ett av mina och Emmas många röriga, kaosiga, brinnande spånmöten på A.B Café vid Telefonplan. För så funkar det ganska ofta: vi ses, vi rullar ut våra långa listor med idéer, vi börjar gå igenom dem. Plötsligt får någon av oss en snilleblixt och börjar anteckna frenetiskt, medan den andra ropar “ja! Det MÅSTE vi bara göra!”. Punschrullar och servetter yr i luften och de övriga cafébesökarna tror väl att vi löst livets alla gåtor tillsammans. Efter kanske en timme skiljs vi åt, med idéerna uppdelade mellan oss, och ganska kort där efter börjar de sättas i verket steg för steg. Jag älskar verkligen att jag får jobba med denna kreativa kulspruta, hon är verkligen helt briljant och det är en jäkla ynnest att få vara vid hennes sida.

Jobbet då. Jo, det blev ett sagojobb fullt av ekologiskt och fair trade barnmode. Jag fick bygga upp en fantasivärld sådär som jag älskar, och arbeta med duktiga barnmodeller som inte bara var gulliga, utan fantastiska på att förmedla känslor. Sådant är svårt med barn, för man kan liksom inte alltid resonera med dem om hur man tolkar känslor som vemod eller allvar. Men det här gänget var stjärnor, och det blev så bra. Här är en handfull bilder som inte kom med i tidningen, och själva jobbet med alla köpställen och massa styling- och ekotips, hittar ni i senaste numret av Mama. Köp omg (sms-förkortningen för “omgående”, enligt min pappa)!


Foto: Emily Dahl/Arsenik fotografi
Stylist: Emma Sundh
MUA: Loiz Blomberg
Modeller: Millie C/Mikas Kids, Chaplin H

4 Comments

 

Glad 8 mars! För att fira internationella kvinnodagen vill jag bjuda på ett gäng kvinnliga fotografer vars arbete på något berört mig, och inspirerat mig. Here we go:


Annie Leibovitz


Arvida Byström


Ellen von Unwerth


Miss Aniela


Lee Miller


Cindy Sherman


Shelbie Dimond


Camilla Åkrans

Låt aldrig någon trycka ned dig.
Acceptera aldrig patriarkala strukturer.
Ifrågasätt.
Ställ dig upp, igen och igen.
Var obekväm.
Lev.
Sjung.
Ropa.
Skapa.
Älska.

2 Comments