Burfday Foto Emily Dahl-18
Jag står framför spegeln i badrummet och jag har inget smink på mig. Inte en millimeter. Min näsa är röd och mina ögonbryn bleka, och mitt hår är tufsigt och vågigt efter flätfrisyren jag bar under gårdagens bröllopsfotografering. Jag möter min blick i spegeln och tänker på skuggan under mina ögon – den av stress. Sedan tänker jag på hur du just nyss drog mig intill dig i köket och utropade “när du har sådär vilt och vågigt hår är du det absolut finaste i hela världen!”. Hur du syftade på kalufsen jag inte kammat idag. Och på hur mycket jag förvånas över din kärlek till mitt bleka, okammade jag varje dag.

Men också på hur jag förvånas över min egen öppenhet i din närvaro. Jag har alltid varit en sluten person; behövt vara ‘perfekt’. Hur jag, för en livstid sedan när vi först träffades, i något slags spirande tonårighet, sov med smink och behå på. Drog in magen och hoppade över lunchen. För att du alltid skulle se mig så perfekt som möjligt. Och du som redan då skakade på huvudet och inte kunde se någon märkbar skillnad på “före” och “efter”.

Jag står framför spegeln och överväger att dra några lätta drag med concealerborsten, för att orka se mig själv. Sedan minns jag att det är du som ska se mig i dag. Ingen annan. Och att enbart och endast för dig så vågar jag släppa den garden som samhället har höjt hos mig. Tack vare din blick, som är exakt oförändrad oavsett om jag har för stor T-shirt och tufsigt hår eller perfekt sammansatt galaoutift, har jag hittat ett centrum inom mig. Inte för att jag behöver den yttre bekräftelsen nu mer, utan för att du har avväpnat mig helt.

Det fanns en tid, för länge sedan, då jag inte kunde gå utanför dörren utan smink och högklackade skor. Nu lämnar jag lägenheten precis som jag vill; i paljettklänning på en måndag eller träningskläder en lördagskväll. För att jag har hittat dig, och du bekräftar mig. För att du har hjälpt mig att hitta mig. Jag behöver inte vara vacker för någon annan än mig själv, du tycker ju jag är vacker helt oavsett. Tillsammans gör vi mig stark varje dag. Tillsammans säger vi att jag är okej och att jag duger som jag är (det vill säga att jag allt som oftast säger “usch, jag känner mig så ful just nu…”, och du svarar varje gång “vad fan säger du? Du ser helt jävla amazing ut!”). Du har befriat mig från mig själv. Tack för det.

Och när jag kommer ut från badrummet har du skrivit en lista över saker som behöver göras inför bröllopet, och jag kan inte fatta att du helt ensam tar tag i allting som jag inte hinner. Och jag inser att du inte bara befriat mig från mitt eget dåliga självförtroende, utan även ifrån mig själv. Att du tagit all min ångest och slängt den i den symboliska papperskorgen, med ett Adam-skratt. Och att du är den absolut enda jag ska vara med. Att jag är den jag ska vara, den är är, med dig.

Vilken tur att vi ska gifta oss.

Puss!

Emily

15 Comments