

Hej! Jag ville bara säga att nu finns era favoritinlägg, de mest kommentarer eller med flest likes, samlade i högermenyn under “Era favoriter”. Om ni vill läsa om kärlek eller hur man gör en utbakad flätkrans till exempel. Saknar ni något så säg till. Glöm förresten inte att like:a EmilyDahl.se på Facebook, och följa mig på Pinterest.
Puss!
Emily
Translation: Hi! Just wanted to let you know that I’ve created a new section in the right hand menu called “Your Favorites” featuring the five most commented or liked posts. If you wanna read a bit about love or how to make a wreath braid, for example. Let me know if you miss anything. And don’t forget to like EmilyDahl.se on Facebook and follow me on Pinterest. Love, Emily
Add a comment

På måndagen var jag ute och arbetade under körsbärsblom, och det var en superfin dag. Mycket klättrande och förhoppningar kring vädret, men så blir det såklart. Funderar förresten på ett “en jobbdag med mig”-inlägg, där ni får hänga med från start till slut på en plåtning. Skulle ni vilja läsa något sånt?

På kvällen när jag hämtat Artie på dagis efter jobbet så kraschade vi båda i sängen tillsammans. Få saker är bättre än att vila tillsammans med en tax, ska ni veta.

På tisdagen hade jag bollfrisyr och röda sammetsrosetter, och dagen började dåligt men slutade på topp. Det var nog bollfrisyrens förtjänst!

Och så firade jag en bra grej med att köpa pelargoner som jag planterade. Älskar att plantera, som ni säkert fattat vid det här laget.

Körsbärsträden blommade runt omkring i hela Stureby, och gjorde alla promenader med Artie alldeles ljuvliga.

Sedan gick ju jag och Adam på äventyr i Rågsved tillsammans med Artie, som ni kanske minns. Det är galet hur man kan gå i typ tio minuter och komma ut på en landsväg som ser ut att vara hemma i Småland.

Och så kom min mamma till oss!!! Alltså älskar denna mamman så himla mest. Vi satt på balkongen och pussade på Artie och drack vin i den ljumma sommarkvällen.

Vi åt massor med god mat när hon var här, som jordgubbar med grädde och sånt.

Och så gjorde vi ju fint på balkongen. Lite såhär ser det ut när jag tänder ljusslingan där rosenbusken växer.

När mamma och bror åkt så kraschlandade jag på soffan med hemgjorda snickerdoodles och ett glas mjölk. Sedan spenderades kvällen med Adam och Artie i en hög på sängen framför jätteläskig skräckfilm. En jättebra vecka, tycker jag.
Puss!
Emily
Translation: My past week on Instagram started of with working outside under the cherry blossom trees, then I planted flowers and my mom came to visit and we hung out and had a really great weekend. I ended the week by falling in to bed infront of a horror movie together with Adam and Artie. A great little week. Love, Emily
1 Comment

Det är nyårsafton och jag är sexton år och pojken som är den första som någonsin lyckats göra mig knäsvag (alltså på riktigt, jag måste stödja mig mot skolkorridorens väggar när han närmar sig) sitter på golvet vid mina fötter. Runt omkring oss pågår en fest, det vet jag bestämt, men jag har än idag inget minne av vilka som var där eller vad som hände den kvällen. Jag minns bara den totalt overkliga känslan när han ängsligt möter min blick och säger ”jag är lite full, är du jättefull? För saken är att jag är verkligen jätte jättekär i dig, och jag vill att du ska veta att jag inte säger det för att jag är full. Och jag vill veta att du kommer att komma ihåg detta imorgon och inte säger att du är kär i mig också bara för att du är full. För i så fall dör jag imorgon”. Och luften sprakar till, en sekund snubblar över sig själv. Sedan vågar jag kyssa honom.

Ibland känns det som om jag fortfarande sitter på den där soffan, med glitter i håret, millimetrar från pojken med bar överkropp som är min första kärlek. Han som sedan följde mig hem genom det nya millenniets kallaste natt, bara för att se så att jag kom hem ordentligt, och som dagen efter proklamerade att jag var “den oövervinnerliga sommaren inom honom”. Pojken som skrev dikter om vad jag gjorde med honom, som han sedan pillade in genom springan till mitt skåp så att varje rast blev en överraskning. Han som bar sjömansskjortan jag gav honom och som viskade franska fraser ned i mitt hår. Som stegade ut hjärtan i snön under mitt fönster om kvällarna. Han som till sist krossade mig, om och om igen, tills jag nästan försvann. Jag älskar honom fortfarande, den pojken. Inte den han är idag, för honom känner jag inte, men spåren av honom. Hans skugga i vintern-våren-sommaren som var 2003. Och jag kommer alltid att älska honom.

En Stockholmsvinter tusen år senare var mitt hjärta så misshandlat att jag var helt oförberedd när jag mötte honom. Det var första gången i mitt knappt-tjugoåriga liv som en blick som mötte min känts precis som en käftsmäll på riktigt och inte bara som en efterhandsbeskrivning av någonting annat. Mentalt föll jag rakt från tunnelbanesätet ned på det klibbiga golvet, fysiskt tror jag att jag sa något väldigt töntigt, kanske stöddigt, men jag minns inte. Mitt i en stimmig tunnelbanevagn, omgivna av våra tjugo närmsta vänner och bekanta, log vi mot varandra och var absolut ensammast i världen just där och då. Oskiljaktiga resten av kvällen, till det övriga sällskapets frustration, och några timmar senare kysstes vi mot en betongvägg i en källare på Hornsgatan, till Barbie girl. Mina glow sticks-armband glödde nästan lika starkt som våra hjärtan just då. Idag är han en utav mina bästa vänner, för någonstans på vägen bytte känslorna innebörd. Men han måste finnas i mitt liv. Vår kärlek kommer för alltid vara bergfast cementerad i det ögonblicket då vi log mot varandra och det totala samförståndet hängde som en smocka i luften.

Och som sig bör så gick det fort-fort, bara några snöiga månader och blankfrusna gator senare hände det igen. Precis på samma sätt, fast ändå så bottenlöst och outgrundligt annorlunda. Kanske kunde man beskriva det som episkt, om man ville vara dramatisk sådär. Jag var på Debaser Medis tillsammans med Lillasyster, som just lämnat dansgolvet tillsammans med en vacker sjömanspojke. Eller nej, egentligen hände det ju inte där och då, även om det var då vi träffades. Nej, det var först en månad senare, när jag kom till Ace för att möta hans vänner för första gången. När alla berusade formaliteter var avklarade och han tog min hand och drog med mig ut på det överfulla dansgolvet, och när strobskopljusen tändes och släcktes i takt med Det snurrar i min skalle, då möttes våra blickar och världen stod still sådär som på film när saker blir hängandes i luften, ungefär. Än en gång, och som sagt, alldeles annorlunda än tidigare. Han drog mig intill sig i ultrarapid och la sin panna mot min och våra pupiller var så nära att allt vi såg var mörkret inuti den andre (det som skulle ta sönder oss). Sedan var det vi, för evigt och evigt och evigt. ”Du kommer alltid vara den som känner mig bäst av alla” säger han när vi möts flera år senare. Och sedan berättar han att den sekunden på det där dansgolvet när det snurrade i våra skallar, den stannade hans hjärta.

Ingen ska jag älska på samma vis som jag kommer att älska honom, och ingen kommer att älska honom som jag gjort. Detta bär jag med mig som en försäkringshandling, ett intyg på att mitt hjärta fortfarande slår ordentligt.

”Vem har du älskat mest?” frågade någon mig häromdagen. Och jag svarade att sådant kan man omöjligen jämföra. Alla kärlekar är olika, vissa mer fysiska än intellektuella, vissa nästan kemiska till sin sort. Det enda som riktiga kärlekar har gemensamt är att de berusar en, och att de stannar tiden. Jag tänker att den där känslan är ett glapp i tidslinjen för ens eget liv, ögonblicket då någonting går från ”före” till ”efter”. Att glappet är på riktigt och att det är livets sätt att säga ”nu har ni varann. Släpp inte nu!” Jag har varit förälskad ganska många gånger faktiskt, men jag har bara haft några få kärlekar. Eller, det är väl inte så himla bara. Snarare är det väl en osalig tur. I grunden kommer jag alltid att älska, bara på olika sätt. Jag kan inte släppa, även om det till slut bara är skuggor i tiden som jag håller fast vid. För jag tänker att om tiden för en gångs skull får mitt hjärta att stanna till en liten hundradels sekund, då måste det betyda något speciellt. Att jag är menad att älska de där personerna, på olika sätt, oavsett vad de kanske skulle komma att tycka om mig någon dag. För ögonblick som gör glapp i tiden kan man inte argumentera emot.
Puss!
Emily
10 Comments

Många har frågat om min nya krage som jag har på mig nästan jämt, och det är egentligen bara en löskrage jag klippt till själv av en gammal blus jag hade. Jag har inte hunnit fålla den ännu, för symaskinen står i källaren just nu, men jag är alldeles för otålig för att vänta på sånt, jag bär den i alla fall.
Puss!
Emily
Translation: Some of you have asked about the new collar I wear almost every day, and it’s just a collar that I cut off from a blouse I had. I’m gonna sew the edges but I haven’t had the time ’cause the sewing machine is still in my basement. But I don’t wanna wait for that, so I wear it anyways. Love, Emily
2 Comments








Foto: Elena Kalis
Dags för ännu ett fotograftips! Jag snubblade över Elena Kalis Alice in Waterland för flera år sedan på hennes Flickr, och hennes undervattensfotografi har utvecklats än mer sedan dess. Titta på hennes portfolio här för att se mer magiskt undervattensfoto.
Puss!
Emily
Translation: Time for another photographer tip! I stumbled upon Elena Kalis’ Alice in Waterland series on her Flickr years ago, and her underwater photography just keeps getting better. See more of her magical photography here. Love, Emily
7 Comments

Härom dagen var det dags för ett litet äventyr igen. Adam och jag hade fått nys om ett nytt burgarställe i Rågsved, och bestämde oss för att åka dit och testa. Stället heter Babas Burgers and Bites och åh, ni bara måste åka dit alltså! De har den där typen av koncept som passar mig bäst, när man bygger sin egen burgare.

En bit ifrån tunnelbanan, i en gammal butikslokal i funkisstil, ligger det. Vi slog oss ned och beställde.

Hej hej!

Jag åt burgare utan bröd och pommes, med extra sallad. Nom! Adam åt pankopanerad fish and chips, och när vi satt där och det blev lugnt en stund kom Babas kock och ägare ut och snackade en stund. Han berättade om hur de använder dagsfärska råvaror och jobbar efter säsong, och om deras milkshakes och sånt. Jag älskar hela konceptet och Babas kommer få en egen plats i Stockholmsguiden, som snart ska få sin egen burgaravdelning och brunchguide (bra va?).

När vi ätit och pratat länge länge tyckte Artie att det var dags att gå, och vi promenerade ned på ett par skogsvägar och rakt ut i skogen.

Solen sken och hela världen exploderade av försommar, kändes det som.

Jag var givetvis klädd för en skogspromenad, med kamouflage och knästrumpor. Logiskt.


Vi gick och gick och gick och det var så himla vackert alltihop. Artie var såklart överlycklig att vara ute i skogen och hoppa runt.

Efter en stund hittade vi en plats uppe på en höjd, i solen, där vi lade ut en filt och satte och oss drack cava och tittade på utsikten. Artie godkände platsen genom att hitta en fläck i gräset som luktade megagott, som han sedan rullade på i cirka tio minuter.




Vi satt där i solen en stund och hade det riktigt himla jättebra. Sedan var det dags att gå vidare.


Vi gick genom skogen ned till det gamla industriområdet och promenerade hemåt där ifrån. En perfekt litet äventyr.
Puss!
Emily
Translation: A couple of days ago we went on another adventure. Adam and I had heard rumors about a new burger joint a couple of blocks from where we live, so we went to check it out. The place is called Babas Burgers and Bites, the burgers were amazing and I highly recommend going there if you’re ever in Stockholm. After lunch we went for a walk in the woods, and had some cava on a blanket in the sun. A real great little adventure. Love, Emily
5 Comments



